Hägg – vårens höjdpunkt

Mellan hägg och syren vill vi vara lediga och njuta av årets vackraste tid. Skir grönska, mild värme, blomsterflor och den berusande doften av hägg – kan det bli bättre? Så länge man kan se har häggen stått som representant för den ystra våren, och med all rätta. Den är först ut bland träden att blomma, och gör det med bravur. Det är lätt att glömma att den också är en prydlig buske med goda bär och vacker höstfärg.

Häggblom, Prunus padus

Hägg, Prunus padus

Synonymer: vanlig hägg, skogshägg, svensk hägg

Bildsök

Beskrivning: Hägg är en stor buske eller litet träd med en tät och jämn krona, som i gränsen mellan vår och försommar täcks av doftande vita blomklasar. På sensommaren har den istället bär som är för kärva och små för att äta råa, men ger jättegod saft. Häggen är väldigt anspråkslös och lättodlad, och borde finnas i varje större trädgård för den ljuva doftens skull. För mindre trädgårdar finns det småväxande sorter, som tyvärr är ovanliga i handeln.

Höjd: Upp till 17,5 meter, men stannar ofta vid 5-8 meter.

Bredd: 4-8 meter fullt uppvuxen.

Tillväxt: Mycket snabb: upp till 1,5 meter per år under goda förhållanden. Hägg slutar växa när dagslängden kryper under en viss gräns, varför enskilda häggar och kloner/sorter växer mer om de flyttas norr om sin hemort och mindre om de flyttas söderut.

Livslängd: Ca 60 år som enskilt träd. Den kan dock bli äldre om den regelbundet föryngringsbeskärs.

Vår: Hägg är det träd som blommar först, och dess ljuvligt doftande blomning ses av många som startskottet för försommaren och den vackraste tiden på året – inte lite tack vare just häggen. Blommorna visar sig samtidigt som de första bladen i maj eller början av juni, sitter i täta klasar och har en stark och underbar doft. Hos grundformen är blommorna rent vita, men riktigt varma år kan de bli rosa.

Sommar: Under sommaren är hägg frodigt grön, men utmärker sig inte särskilt mot andra buskar och träd.

Höst: I september har blommorna mognat till ärtstora, blanksvarta bär på röda stjälkar. De är både dekorativa och goda efter tillagning, men tyvärr sitter de ofta glest på klasarna. Höstfärgerna kommer senare, och varierar från gult till vinrött, men uteblir också ibland.

Vinter: Bären har ätits upp av fåglar innan bladen faller, men med sitt prydliga grenverk är häggar ändå dekorativa på vintern. Barken är brunröd och blank på unga kvistar, och grå och slät på äldre.

Växtsätt: Unga grenar är slanka och böjliga, vilket gör hägg till en mångformig växt. I skuggiga och fuktiga lägen antar den närmast formen av ett buskage eller snår, när de många och långa skotten faller över varandra och slår rot när de nuddar marken. I soliga lägen blir hägg stadigare och börjar sitt liv som en smalt upprätt buske. Den vidare utvecklingen tycks delvis styras av genetik, där vissa exemplar drar mot ett väl förgrenat och buskigt växtsätt, medan andra kan bli enstammiga och ganska stora träd, och allt däremellan. Normalt sett har dock omgivningen en större betydelse för häggens växtsätt. En hägg som blir toppad, nedsågad eller avbruten svarar med att skjuta en mängd skott och kommer därefter att vara en flerstammig buske. En hägg som står trångt, blir betad nedifrån eller medvetet uppstammad formas lätt till ett litet träd. Gemensamt för alla häggar är att de med tiden får en rund och jämn krona med tätt och nedhängande grenverk. På sin ålders höst förlorar de ofta symmetrin när gamla grenar börjar böjas och brytas.

Rotsystem: Grunt och utbrett. Rotslående grenar och ibland rotskottsskjutande.

Jord: Tolererar allt utom mycket kalkrika eller torra marker, men trivs bäst i fuktig och näringsrik jord, gärna lerblandad sandmylla.

Ljus: Hägg kan överleva i allt från djup skugga till full sol, men blir gles, ranglig och svagblommande i skugga.

Härdighet: Vanlig hägg är härdig ända upp till fjällen, och nordhägg ännu högre upp.

Salttålig: Ja, i alla fall något.

Placering: Hägg är en mycket flexibel och användbar växt. Det jämna och fina växtsättet kommer bäst till sin rätt när de får växa fritt som en stor buske eller litet träd, men de är också fina inslag i större buskage, läplanteringar och bryn. Placera dem gärna vid entréer, gångvägar eller sittplatser, så att doften kommer till sin rätt. Tänk dock på att många lider av insektsfobi, och tycker att kraftiga angrepp av häggspinnarmal är mycket otäcka. En häggberså eller sittplats under en uppstammad hägg är svårslagen under blomningen. Stora och breda häggar är bra och tåliga klätterträd, och når tillräcklig storlek snabbare än de flesta andra träd. Hägg kan också vara räddningen för svåra platser, som särskilt skuggiga, blöta eller blåsiga lägen.

Ersättningsväxt: Virginiahägg liknar hägg i det mesta, men blommar ett par veckor senare. Blommorna är mindre och har svagare doft än vanlig hägg, men får i gengäld större och köttigare bär. Virginiahägg har också styvare och mer upprätta grenar, och tenderar att växa som träd. Den brukar inte drabbas av häggspinnarmal. Näverhägg är lik virginahägg, men ännu mer trädlik, och utmärker sig med en glänsande gulbrun bark. Det finns även flera andra arter inom Prunus-släktet som skulle kunna ersätta hägg, beroende på vilka egenskaper som viktigast. På torrare och magrare jord kan kopparhäggmispeleller någon annan häggmispel vara ett bra alternativ. De har liknande storlek och växtsätt, blommar rikligt i vitt och får goda bär, men saknar tyvärr doft. Om det är tidigblommande buskar med doft du är ute efter är syren, hybridkejsarolvon och tibast bra val. Den senare blir visserligen bara meterhög (och är giftig) men har samma ljus- och jordkrav som hägg.

Bra grannar: I buskage passar hägg tillsammans med de flesta andra växter. Körsbär, slån, körsbärsplommon, gullregn, bukettapel, alm, fläder, rönnoch buskrosor är bara några idéer. Tänk bara på att hägg växer fort och breder ut sig med tiden. Fristående häggar gör sig fint i en gräs- eller ängsmatta, men kan även få en underplantering av marktäckande perenner eller låga buskar. Här är ormöga, myskmadraoch flocknävapålitliga val.

Dåliga grannar: inga

Ekologi: Häggen angrips ibland av häggspinnarmal, som vid kraftiga angrepp kan kaläta ett träd och spinna in det i en jättelik kokong på mindre än en vecka. Vissa år kan de förvandla hela bestånd till scener ut en skräckfilm. Ibland passar de till och med på att spinna in cyklar och annat som står under träden. Häggen skjuter snart nya blad och tar inte långvarig skada, så angreppen kan ses som ett unikt och spännande inslag i trädgården eller parken. De flesta som har varit med om ett häggspinnarmalsår som barn minns det väl även som vuxna. Vill man ändå undvika angreppen kan man istället plantera virginiahägg, som inte angrips. Hägg drabbas också ofta av pungsjuka, som förstör bären. I övrigt är det en frisk växt, som sällan drabbas av skadegörare och tycks ratas av betande djur. Bären är däremot mycket populära hos fåglar.

Häggspinnarmalen kan kaläta och väva in hela träd

Häggspinnarmal i farten

Skötsel: Hägg kräver ingen skötsel. Den kan föryngringsbeskäras regelbundet för att hålla ner storleken. Kapa då hela busken 10 cm över mark. Grövre grenar och stammar kan dock ha svårt att bryta nya skott och är känsliga för röta.

Plantering: Plantera växten lika djupt som den stod i plantskolan.

Förökning: Hägg förökas lättast med avläggare, ymp eller frö, men även sommarsticklingar kan lyckas. Kärnorna har kort hållbarhet och bör höstsås.

I hushållet: Häggved är mjuk, lättkluven och lättböjd som slöjdämne, men har en bitter smak och bör inte användas till köksgeråd. Långa slanka skott kan användas till flätstaket, tunnlar och liknande. Hela växten innehåller amygdalin, och av blommorna kan man göra mandelsmakande häggblomssaft, även om jag tycker att den ljuvliga doften kommer bättre till sin rätt i en bukett. Bären är lite kärva, som ett mellanting mellan slånbär och körsbär, vilket visar på hur de kan användas. Tyvärr har de väldigt lite fruktkött i förhållande till kärna, så saft, gelé, juice, vin och likör är i stort sett det enda de rimligen kan användas till, men häggbärssaften är å andra sidan delikat. ,

I folktraditionen: Häggbär kallades förr fattigmanskörbär, och både äldre uppteckningar och arkeologiska utgrävningar av gamla latriner visar att de åts i viss utsträckning. Vi vet inte alla sätt de tillagades på, men det förekom att man myltade dem, genom att skaka bären till mos tillsammans med socker, eller kokade spottsoppa. De jästes även till vin och brännvin, och användes för att smaksätta vin. Träet användes till böjda delar i fiskeredskap, och ibland till foderhäck av snikna gästgivare, då hästar inte ville äta ur dessa. Barken salufördes tidigare på apotek under namnet Cortex Padi, för dess höga innehåll av amygdalin.

Härstamning: Hägg är vildväxande och ursprunglig i Eurupa och mellersta Asien, från Atlanten till Stilla havet. Dess sydgräns sammanfaller ungefär med det område som har en vintermedeltemperatur under noll grader. I Sverige är hägg vanlig i hela landet utom på Öland och Gotland, främst i fuktiga skogar, men även på torrare mark. Den ses också ofta i hagar, diken, strandkanter och på annan öppen mark.

Introduktion i Sverige: Häggen invandrade söderifrån för 12 000 år sedan, när inlandsisen drog sig tillbaka.

Sorter:

‘Albertii’ har ett pyramidalt växtsätt med genomgående stam. Lämpligt som gatuträd.

‘Colorata’ (ibland f. colorata), blodhägg, är vegetativt förökad från en planta som hittades 1953 i Klevshult i Småland. Den har ett mörkt bladutsprång och rosa blomning. Till sommaren övergår bladfärgen till mörkt grönt med röda bladnerver. Växtsättet är upprätt och oregelbundet. Den blir 6-9 meter hög och är härdig till zon 5.

‘Erecta’ har som ung ett smalt äggformat växtsätt, men kan med tiden bli 8-10 meter hög och 4-5 meter bred. Den är rikblommig, har tätt bladverk gulröd höstfärg och är härdig till zon 6.

‘Nana’ är en dvärgform som ofta ympas på stam. Den får en tät och rund krona, 2-4 meter hög (över ympstället) och lika bred. Lämplig för små ytor.

‘Ep Prupo’ E (POESI) är lik ‘Albertii’ med en samlad, smalt äggformad krona med genomgående stam. Den blir minst 10 meter hög och 5 meter bred. Härdig till zon 6.

‘Redball’ är en rödbladig dvärgform, med växtsätt som ‘Nana’ och färg som ‘Colorata’.

‘Watereri’, storblommig hägg, är en gammal engelsk selektion med längre blomklasar och något snabbare tillväxt. Till växten är den bred, luftig och något ojämn, med en höjd på 8-10 meter och en bredd på 6-8 meter. Den har sämre härdighet än vanlig hägg. Några källor anger så lite som zon 2, men den har odlats framgångsrikt åtminstone upp till zon 5.

Fk ULTUNA E är plantor från en utvald frökälla i Ultuna, utanför Uppsala. Den har ett knubbigt växtsätt, blir 10-13 meter hög, 6-8 meter bred och är härdig till zon 7.

Ssp. Borealis, nordhägg, skiljer sig från vanlig hägg genom hårig bladundersida, upprätta blomställningar och svagare doft.

‘Laila’ E är troligen en mellanform av vanlig hägg och nordhägg, men har preliminärt förts till nordhägg, som den är mest lik. Den klonförökas från ett exemplar som hittades i Kokkula norr om Haparanda 1974. ‘Laila’ blommar rikligt med ca 15 cm långa klasar, har ett grovt och kraftigt upprätt växtsätt, gulorange höstfärg och blir 7-12 meter hög i norra Sverige, men lägre på sydligare breddgrader. Den tycks vara mindre utsatt för häggspinnarmal och pungsjuka än vanlig hägg, men är inte immun.

  1. Pingback: Hybridspirea och norskspirea ‒ vackra, men sen då? | Biofilia

  2. Pingback: Bara lite giftig häggblomssaft | Biofilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: