Liljor har rykte om sig att vara lite svåra att få att överleva, men de här liljorna är allt annat än svåra. Stoppa ner dem på att lämpligt ställe och kom tillbaka om 50 år ‒ de kommer inte bara att vara kvar, de kommer att ha spridit sig! När alla andra växter har gått ur, blivit undanträngda av ogräs eller dött av ålder frodas brandliljan och saffransliljan som om de tillhörde den naturliga floran. Om de bara hade varit lite bättre på att sätta frö hade vi säkert räknat dem till de vilda växterna nu. Den här enastående överlevnadsförmågan har gjort att vi förknippar de brandgula liljorna med äldre tiders torparträdgårdar. De är helt enkelt en av få växter som står kvar från den tiden. Den är däremot inte så vanlig i modernare trädgårdar, delvis för att den inte går att köpa och delvis för att den inte passar i det svala färgschema som varit dominerande i trädgårdarna de sista årtiondena. Men nu när mustigt orange är högsta mode och kinkiga brandgula krolliljor är hett eftertraktade är det väl på tiden att den riktiga brandliljan får flytta in i trädgården igen? Efter 500 år som trädgårdsväxt är den fortfarande en av de bästa.

Brandlilja och saffranslilja, Lilium bulbiferum

Synonymer: vanlig brandlilja, brandgul lilja, gul lilja, kejsarkrona, eldlilja, getarsel
Bildsök
Beskrivning: Färgstark, blomrik och extremt lättskött lilja, om den bara placeras rätt.
Höjd: 70-120 cm beroende på läge och sort.
Bredd: 10 cm.
Tillväxt: Det tar fyra år från groddknopp till blomma, och ytterligare två år innan den når full storlek. En fullvuxen brandlilja producerar hundratals groddknoppar. Den kan alltså under gynnsamma förhållanden gå från ensam lilja till stort bestånd på fyra-fem år. Saffranslilja saknar groddknoppar och sprider sig istället med sidolökar.
Livslängd: Som bestånd går den aldrig ur om den trivs. Jag vet inte hur länge enskilda lökar lever, men brandlilja är en av de tuffaste överlevarna och kan stå kvar i trädgårdar som varit övergivna i hundra år. Ibland är brandliljan eller saffransliljan det enda synliga spåret efter ett gammalt torp.
Vår: Stängeln kommer upp på senvåren och är till en början brunlila, men övergår så småningom till mörkgrönt. De är tämligen diskreta fram till blomningen.
Sommar: Kring midsommar blommar de med toppställda och uppåtriktade blommor i mustigt orange. Mot mitten har den en blekare brandgul färg med saffransröda prickar. Blommorna är ca 10 cm stora och saknar doft. Varje lilja blommar vanligen med 5-30 blommor. Både blommorna och bladen är något styva och glatta, ungefär som krollilja. Efter blomningen står stänglarna kvar, men bildar sällan frökapslar. Om de klarat sig från liljebaggarna kan de fortsätta vara en grön rugge som fyller ut i rabatten, men de har inget större prydnadsvärde.
Höst: Inga höstfärger.
Vinter: Stänglarna står ibland kvar, men är ointressant.
Växtsätt: Som andra liljor är brandliljan en lökväxt. Varje lök producerar en rak och ogrenad stjälk med smala lansettlika blad. I brandliljans bladveck bildas bulbiller (groddknoppar/smålökar), som sedan faller av och växer upp till nya lökar. Brandlilja sprider sig främst med dessa bulbiller, men den kan också sprida sig med frö. Den är växtvillig, men blir ytterst sällan invasiv.
Rotsystem: Lökväxt.
Jord: Växer bäst på lätt och väldränerad jord, gärna i slänter och vid husgrunder. Den är inte kinkig, men fördrar vare sig blöt eller torr jord, och trivs inget vidare i styv lera. Den gillar vatten så länge det inte blir stående, särskilt inte på vintern.
Ljus: Full sol till lätt skugga. Trivs i varma lägen.
Placering: Brandlilja och saffranslilja är synnerligen anspråkslösa och lättskötta, så de är perfekta växter till sommarstugan. De passar också bra till förvildning i utkanten av trädgården eller i naturträdgården. Barrskogsbryn, slänter, intill stora stenar och hus är bra lägen, lika väl som i perennrabatten.
Härdighet: Härdig i nästan hela landet i väldränerade lägen.
Salttålig: Okänt.
Ersättningsväxt: Tigerlilja, som är vanligare i handeln.
Bra grannar: Den gör sig fint med blå färger, som t.ex. lupin, lavendel, stäppsalvia, akleja, iris, näva och riddarsporre. Bladverket och knopparna matchar tallens barr och hanblommor väldigt väl, så brandlilja och saffranslilja är snygga framför en bergtall.
Dåliga grannar: För många liljor på samma ställe lockar till sig liljebaggar.
Ekologi: Både rådjur, sorkar och liljebaggar tycker om liljorna.
Skötsel: I rätt läge kräver de ingen som helst skötsel, men det kan vara en god idé att bekämpa liljebaggarna. De brukar para sig på bladen någon vecka innan blommorna slår ut, och kan man då ha ihjäl baggarna innan de lägger ägg slipper man vidare angrepp.
Plantering: Lökar planteras 15-20 cm djupt.
Förökning: Brandlilja förökas lätt med groddknopparna. Plocka av dem på sensommaren, när de lossnar lätt när du petar på dem, och lägg dem på en plats där du vill driva upp dem eller ha dem permanent. Tryck till lite så att de har kontakt med jorden. De behöver inte myllas ner, men tar inte heller skada av att täckas av lite jord. Vattna och vänta. Nästa år får de ett enda liljekonvaljliknande blad. År två får de en liten stam med strödda blad. År tre blommar de, och därefter blir de allt kraftigare för varje år, med fler och fler blommor per lök. Saffranslilja förökas genom att flytta isär sidolökarna.
I hushållet: Brandlilja och saffranslilja är fina och hållbara snittblommor, men man bör inte ta från samma lök oftare än vart tredje år. Ståndarmjölet ger fläckar. Lökarna kan kokas och ätas ‒ men så fort växer de sig inte.
I folktraditionen: Brandlilja och saffranslilja har en lång tradition som prydnadsväxt i Sverige, och associeras främst med torp och enklare boställen. Torp, statarlängor, brukslängor och andra arbetarbostäder (men även prästgårdar och tjänstemannabostäder) var förr tjänstebostäder. De kunde gå i arv, men ofta betraktades de som ett tillfälligt boende , och kunde byta händer med några års mellanrum. Om någon trädgårdsintresserad piga ändå hade planterat några växter försökte hon säkert ta dem med sig när hon flyttade, och de som stod kvar genom åren var de växter som spred sig själva och som klarade några års vanvård mellan de trädgårdsintresserade invånarna. Brandlilja är precis en sån växt. Den klarar sig utan skötsel och den är lätt både att ta med sig och dela med sig av. Än idag sprids brandliljan från person till person, utan att någonsin passera en handelsträdgård.
Härstamning: Central- och Östeuropas bergstrakter, där den växer på kalkbergens sluttningar.
Introduktion i Sverige: På 1500- och 1600-talen var brandlilja/saffranslilja en av de populäraste liljorna i Europa, och odlades troligen i Sverige också, även om den först dokumenterades här på 1600-talet. Framåt 1800-talet ersattes den i övreståndsmiljöer av mer exotiska liljor, men bland allmogen behöll den sin popularitet in på 1900-talet. Under efterkrigstiden och fram till idag har den betraktats som gammalmodig och för alldaglig för att plantera. I nyare trädgårdar saknas den så gott som helt. De senaste årtiondena har varit hårda för brandliljan. Färgen har inte varit populär, många äldre bestånd har fått stryka på foten när trädgårdar har byggts om och nästan alla växter som planterats på senare tid kommer från handelsträdgården, där det inte finns några brandliljor eller saffransliljor att köpa.

Sorter:
Brandlilja, Lilium bulbiferum, är den vanligare varianten i mellersta och norra Sverige och är den som har bulbiller. Eftersom den nästan uteslutande sprids från person till person förekommer det inga registrerade sorter i Sverige, även om det möjligen kan förekomma variationer bland de som odlas. Eftersom brandlilja har groddknoppar är den ett bra val till förvildning, om du vill ha ett större bestånd eller ha den på fler platser i trädgården.

Brandlilja, Lilium bulbiferum

Brandlilja, Lilium bulbiferum

Groddknoppar på brandlilja, Lilium bulbiferum

Saffranslilja, Lilium bulbiferum ssp. croceum, är vanligare i Sydsverige och är lik brandlilja med skillnaden att den saknar bulbiller och istället sprider sig med sidolökar. Saffranslilja blir vanligen något större än brandlilja och blommar något senare, men det finns även mellanformer som bara skiljer sig med frånvaron av bulbiller. Utomlands finns det sorter som blir både större och mindre. Eftersom saffransliljan saknar bulbiller passar den bäst om du bara vill ha en mindre grupp liljor som står kvar där du planterade dem.

Saffranslilja