Hon somnade under en lind så grön, sjungs det i en folkvisa, och vem skulle inte sova gott under en blommande lind?

Den sömniga kvinnan var naturligtvis en jungfru, liksom de flesta kvinnor i våra folkvisor, men just jungfrun har ett särskilt förhållande till linden. Om hon inte passade sig kunde det hända att hon inte bara somnade, utan rent av förvandlades till en lind. När hon inte förtrollas till en lind hittas hon under en lind eller i en lund av lindar som representerar ungdom, skönhet och förälskelse ‒ inte undra på att linden är visans populäraste träd, oftare och mer hängivet omsjunget än den annars så populära björken.

Den här kopplingen finns redan i de tidigaste källorna, och vi har skäl att tro att den är betydligt äldre än så. I den grekiska mytologin förvandlas vattennymfen Philyra (Φιλύρα) till en lind, men annars är linden där förknippad med Afrodite, som enligt interpretatio romana är den grekiska motsvarigheten till nordens Freja. Litar vi till folkvisan Den förtrollade barnaföderskan och tysk folktro är linden just förknippad med den föga jungfruliga Freja.

Nu är inte linden så oskuldsfull i folktron heller. Den sades ofta vara hem åt älvor och nymfer, varelser som ibland förknippats med Freja och som man gjorde bäst i att passa sig för. Det var ett trolldomsträd och ett heligt träd, och en stor lind fällde man inte hur som helst ‒ särskilt inte om det stod på kyrkogården.

Annars var linden flitigt utnyttjad som källa till bast, djurfoder och sniderier. Madonnafigurer skars gärna ur lindträ, kanske som ett arv från den hedna tidens gudafigurer?

I södra Sverige och ännu mer i Tyskland var linden ett populärt vårdträd och oavsett dess kulturella betydelse är det ett utmärkt val. Lindar kan under lyckliga omständigheter bli lika stora och gamla som ekar, och när de blommar fyller de hela gården med sin berusande doft.

Uppvuxen lind, Tilia cordata

Yngre lind, Tilia cordata

Lind, Tilia cordata

Lindblad

Hjärtblad av lind

Lindblom

Skogslind, Tilia cordata

Bildsök
Beskrivning: Stort och vackert träd som bjuder på en riklig och doftande blomning under högsommaren. Det tål både hårda vindar och beskärning och kan bli över tusen år gammalt om det vill sig väl. Blommorna, bladen och fröna har stor potential i köket.
Höjd: 25 m.
Bredd: 15m.
Tillväxt: Medel till snabbväxande.
Livslängd: Upp till 1000 år.
Vår: Några veckor före knoppsprickningen blir fjolårsskottens färg intensivare. När bladen slår ut, strax efter björkens, är de friskt ljusgröna och blanka.
Sommar: I juli, sist av våra inhemska träd, översållas linden av små blomklasar. På avstånd kan de se lindblomsgröna ut, men blommorna är ljusgula och vingen blekgrön. Den söta och tunga doften kan sprida sig långt från trädet.
Höst: Bladen färgas ljust gula.
Vinter: Med sitt jämna växtsätt och tunna grenar har linden en vacker och elegant vintersiluett. Årsskotten är kraftigt färgade i gult, orange, rött eller lila på många sorter.
Växtsätt: När den står fritt får den en bred och äggrund krona med nedhängande grenar som längst ut böjer sig uppåt. I trängre lägen växer den smalare och ojämnt. Stammen är genomgående eller grenad med smala grenvinklar. Årsskotten är tunna, sitter tätt och böjer sig uppåt.
Jord: Trivs bäst i en djup och mullrik jord, men klarar alla fuktighetshållande och syresatta jordar, även styv lera.
Ljus: Sol till skugga.
Placering: Skogsind är ett mycket anpassningsbart träd som kan användas på många sätt. Vackrast blir den när den får växa fritt, t.ex. som vårdträd på en gräsmatta. Då kommer grenverket till sin rätt och blomningen blir riklig. Blommorna ses också bäst underifrån. Skogslind passar också bra till höga häckar, lövgångar och lövsalar. Den tål skugga bättre än parklind, men är känsligare för torka och röta.
Härdighet: Zon 5.
Rotsystem: Flexibelt och ibland ensidigt, men vanligen tätt och välutvecklat rotsystem, med en hög andel finrötter. Rötterna kan gå djupt, vilket gör trädet stormfast. De är mycket beroende av mykorrhiza.
Salttålig: Nej.
Ersättningsväxt: Andra lindar eller lönn.
Bra grannar: Daggkåpa där jorden är tillräckligt fuktig, annars waldsteinia som marktäckare.
Dåliga grannar:
Ekologi: Lindblommorna attraherar mängder av humlor och bin, och vissa år kan marken under stora träd vara täckt av dem. Det beror inte på att nektaren är giftig, utan helt enkelt på att en del av de tusentals bin som samlar nektar i kronan dör av naturliga orsaker. När linden blommar på högsommaren är många bin i dålig kondition, särskilt varma dagar.
Skötsel: Planteras grunt, gärna något upphöjt. När trädet börjat anlägga de grenar som ska vara kvar under resten av dess liv är det en god idé att ta bort grenar som går för snävt uppåt, kan utvecklas till en dubbeltopp, sitter för  tätt, går inåt eller på annat sätt ger trädet en sämre uppbyggnad. Efter uppbyggnadsbeskärningen behövs sällan något mer ingrepp. Till hamling och knuthamling är den robustare parklinden ett bättre val. Även om skogslind inte skjuter lika mycket vattskott från stammen som parklind, kan dessa komma vid kraftig beskärning och måste då årligen tas bort tills det åter blivit balans mellan krona och rotsystem.
Härstamning: Lind är vildväxande upp till Ångermanland, främst i blockrik terräng.
I hushållet: De ljuvligt doftande lindblommorna kan torkas till te eller användas till saft. Unga blad är goda att äta färska, t.ex. i sallad, och både unga och gamla blad kan användas som förtjockningsmedel i såser, grytor och soppor. Låt bara färska eller torkade blad koka med en stund på slutet. Har du använt fullt utvuxna blad är det bäst att sila bort dem efter kokningen. De kan också torkas och malas till mjöl, som kan användas på samma sätt, eller ersätta upp till en tredjedel av mjölet i pannkakor och bakverk. Virket är tätt, lätt, mjukt och lättarbetat. Det spricker inte vid torkning och är lätt att snida i även som torrt, men ytan är känslig för nötning. Basten ger utmärkta fibrer, som kan användas till rep. Lind är en utmärkt dragväxt, som ger rikligt med god honung. Som redan nämnts är nektaren ofarlig för både människor och bin.
I folktraditionen: I hedna tid var linden helgad åt Freja och omgavs av en mystik som levde kvar länge. Medeltidens helgonbilder snidades gärna ut lindstammar, eller lignum sacrum, som virket kallades. Ända in i modern tid har linden setts som ett heligt träd och ett vårdträd, särskilt längre söderut. I Tyskland har många byar en lind som ett gemensamt vårdträd mitt i byn. Några stolta byar har format den till en danslind, där de nedersta grenarna bär upp en dansbana och lövverket utgör tak och väggar, bakom vilka ungdomen kan förlusta sig i fred. Linden har alltid varit särskilt förknippad med jungfrulig ungdom, skönhet och förälskelse. Som vårdträd skyddade den också blixt och åska, men det gjorde å andra sidan ek och rönn också. Basten var lokalt viktig i hushållet, liksom lövtäkten. Te på lindblommor har länge använts mot en rad krämpor och mot epelepsi. Saven användes mot håravfall, krossade blad mot svullna fötter och för ett allmänt skydd mot sjukdomar skulle man efter ett regn ställa sig under en lind och låta dropparna falla mot sitt bara huvud.
Introduktion i Sverige: Invandrade från Danmark omkring 5 500 f.Kr.
Sorter:

‘Rancho’ blir inte högre än 12 meter hög och 6 meter bred. Den är inte lika drabbad av bladlöss som andra sorter, så man slipper få honungsdagg på bilar, utemöbler eller annat som står under trädet. Zon 4.

‘Linn’ blir lika hög som ‘Rancho’, men lite smalare och har ljusare blad. Zon 4.

‘Greenspire’ blir upp till 20 meter hög och 10 meter bred. Den är snabbväxande och har en jämn och vacker krona. Zon 4 i varma och skyddade lägen.