Rallarrossaft är ännu en saft som orsakat mig huvudbry. Inte lika mycket som syrensaften, men så var ju lösningen samma den här gången. Mitt första försök till rallarrossaft resulterade i en färglös, besk och grönsakssmakande brygd som gick direkt i slasken. Efterföljande försök med olika vattentemperatur och dragtider gick samma väg. Om de smakade något alls, så var det inte gott.
Jag var nära att ge upp på rallarrosen ‒ det finns ju så mycket annat gott att plocka nu ‒ när Eva, som ligger bakom Essense of Lapland, skickade en flaska på posten. Hennes saft var god! Den var också betydligt syrligare än min, vilket snart visade sig vara hemligheten. Med lite mer syra i saften blev den inte alls så besk och grönsakssmakande som tidigare. Varför? Finns någon kemist som kan förklara?
Evas recept hittar du här.
Jag föredrar rabarber som surhetsreglerande medel till den här saften. Det ger mindre beska och den växer i trädgården, men den utspädda saften blir mjölkigt vit, som spökvatten, till skillnad från Evas klara saft. Själva rallarrosen har en mild och lätt smak som kommer lite före den fylligare rabarbersmaken, och den gör saften vackert rosa. Det vore mer rättvisande att kalla det lemonad eller rabarbersaft med rallarrossmak, men namnet verkar redan etablerat så:

Rallarrossaft
20 små klasar rallarros
1 medelstor stjälk rabarber
1 liter vatten
5,5 dl socker

Plocka helst rallarrosen sent på säsongen, när de blommar i toppen. Då får människor och djur njuta av de flesta av blommorna och saften får kraftigare färg. Bryt av blomklasarna under den nedersta blomman och skaka av insekter. Varva i en kastrull med socker och fint skivad rabarber. Slå över kokhett vatten och låt stå och svalna ett dygn i rumstemperatur och sedan ytterligare fyra dygn svalt. Sila av och tappa upp på flaskor.

Det här receptet och många till kan du läsa i min bok Safthushållning, som du bl.a. kan köpa på Bokus  eller Adlibris.