Parklind ‒ parkens minne

När parklinden, Tilia × europaea, kom till Sverige under början av 1600-talet var det inte till vilka trädgårdar som helst, utan till pampiga slottsträdgårdar som hämtat inspiration från Versailles. Där krävdes träd som tålde att skäras och hamlas hårt, och till det var parklinden klippt och skuren. Under 1600- och 1700-talen planterades tusentals parklindar vid slott och herresäten, varav många står kvar än idag.

Under 1800-talet, när det inte längre anlades lika många slottsträdgårdar, flyttade linden in i de borgerliga miljöerna. Den blev snabbt det populäraste alléträdet, men är också vanlig i parker från den här tiden. I de gamla slottsträdgårdarna slutade man på många ställen att hamla träden, och med tiden har de vuxit upp till stora träd med dåligt uppbyggda kronor.

Idag har man återigen börjat hamla dessa lindar, eller fällt dem av säkerhetsskäl. I nyplanteringar trängs parklinden allt mer ut från gator och parker av nya trädslag och nya smalväxande sorter av skogslind, men med de problem som drabbat ask, alm och hästkastanj på senare tid kommer vi nog även fortsättningsvis få se nyplanterade lindalléer i våra städer. När de prydnadskörsbär vi planterar idag för länge sedan fallit kommer lindarna att stå kvar som ett minne av andra tider med andra prioriteringar.

Parklind, Tilia x europaea

Bildsök
Beskrivning: Stort och vackert träd som bjuder på en riklig och doftande blomning under högsommaren. Det tål både hårda vindar och beskärning och kan bli över tusen år gammalt om det vill sig väl.
Höjd: 30 m.
Bredd: 15m.
Tillväxt: Medel till snabbväxande.
Livslängd: Upp till 1000 år.
Vår: Några veckor före knoppsprickningen blir fjolårsskottens färg intensivare. När bladen slår ut, strax efter björkens, är de friskt ljusgröna och blanka.
Sommar: I juli, sist av våra inhemska träd, översållas linden av små blomklasar. På avstånd kan de se lindblomsgröna ut, men blommorna är ljusgula och vingen blekgrön. Den söta och tunga doften kan sprida sig långt från trädet.
Höst: Bladen färgas ljust gula.
Vinter: Med sitt jämna växtsätt och tunna grenar har linden en vacker och elegant vintersiluett, som accentueras av den mörka barken.
Växtsätt: När den står fritt får den en bred och äggrund krona med nedhängande grenar som längst ut böjer sig uppåt. I trängre lägen växer den smalare och ojämnt. Stammen är genomgående eller förgrenad. Årsskotten är tunna, sitter tätt och böjer sig uppåt.
Jord: Trivs bäst i en djup och mullrik jord, men klarar de flesta syresatta jordar, även styv lera.
Ljus: Sol till lätt skugga.
Placering: Lind är ett mycket anpassningsbart träd som kan användas på många sätt. Liksom skogslinden är det vackert som friväxande träd, t.ex. på en gräsmatta, men parklinden passar också bra till alléer och som stadsträd. Många sorter har problem med bladlöss och därmed honungsdagg och bör inte planteras så att de sträcker sig ut över parkeringar, sittgrupper eller planteringar. Parklind tål skugga sämre än skogslind, men är inte lika känslig för torka och röta. Den går bra att hamla och knuthamla.
Härdighet: Zon 5.
Rotsystem: Flexibelt och ibland ensidigt, men vanligen tätt och välutvecklat rotsystem, med en hög andel finrötter. Rötterna kan gå djupt, vilket gör trädet stormfast. De är mycket beroende av mykorrhiza.
Salttålig: Nej.
Ersättningsväxt: Andra lindar eller lönn.
Bra grannar: Daggkåpa där jorden är tillräckligt fuktig, annars waldsteinia som marktäckare.
Dåliga grannar:
Ekologi: Lindblommorna attraherar mängder av humlor och bin, och vissa år kan marken under stora träd vara täckt av dem. Det beror inte på att nektaren är giftig, utan helt enkelt på att en del av de tusentals bin som samlar nektar i kronan dör av naturliga orsaker. När linden blommar på högsommaren är många bin i dålig kondition, särskilt varma dagar.
Skötsel: Planteras grunt, gärna något upphöjt. När trädet börjat anlägga de grenar som ska vara kvar under resten av dess liv är det en god idé att ta bort grenar som går för snävt uppåt, kan utvecklas till en dubbeltopp, sitter för tätt, går inåt eller på annat sätt ger trädet en sämre uppbyggnad. Efter uppbyggnadsbeskärningen behövs sällan något mer ingrepp om det får växa fritt. Parklind, särskilt ‘Zwarte Linde’, passar också bra att knuthamla. Alla parklindar skjuter mer eller mindre vattskott från basen eller stammen, och dessa måste tas bort varje år tills kronan och roten är i balans igen, vilket aldrig sker på träd som beskärs regelbundet.
Härstamning: Korsning mellan skogslind och bohuslind. Båda arterna är vildväxande i Sverige, men ingen av de odlade sorterna är inhemsk.
I hushållet: De ljuvligt doftande lindblommorna kan torkas till te eller användas till saft. Unga blad är goda att äta färska, t.ex. i sallad, och både unga och gamla blad kan användas som förtjockningsmedel i såser, grytor och soppor. Låt bara färska eller torkade blad koka med en stund på slutet. Har du använt fullt utvuxna blad är det bäst att sila bort dem efter kokningen. De kan också torkas och malas till mjöl, som kan användas på samma sätt, eller ersätta upp till en tredjedel av mjölet i pannkakor och bakverk. Virket är tätt, lätt, mjukt och lättarbetat. Det spricker inte vid torkning och är lätt att snida i även som torrt, men ytan är känslig för nötning. Basten ger utmärkta fibrer, som kan användas till rep. Lind är en utmärkt dragväxt, som ger rikligt med god honung. Som redan nämnts är nektaren ofarlig för både människor och bin.
I folktraditionen: Lind, fast då skogslind, var under hedna tid förknippad med Freja och senare med jungfrulig ungdom skönhet och förälskelse. Ofta sett som ett heligt träd och vårdträd in i modern tid, särskilt söderut. Basten var lokalt viktig i hushållet, liksom lövtäkten. Te på lindblommor har länge använts mot en rad krämpor.
Introduktion i Sverige: Den första kända importen av parklind till Sverige skedde 1618.

Sorter:

Euchlora‘, glanslind, introducerades 1860 av den tyska plantskolan Booth. Den utmärker sig genom sina ljust gröna och glansiga blad, citrongul höstfärg och genom att sällan angrips av bladlöss, vilket betyder att den inte droppar honungsdagg i alls samma utsträckning som andra lindar. I övrigt är den lik grundformen. Härdig till zon 4.

Pallida‘ är en stor och välvuxen sort, som kan bli upp till 30 meter hög och 15 meter bred. Zon 5.

Zwarte Linde‘ har en vacker, närmast horisontell, grenbyggnad och skjuter få stam- och stubbskott, vilket gör att den passar särskilt bra till att knuthamlas eller formas på annat sätt. Då den blommar sämre än andra sorter och ibland drabbas hårt av bladlöss är den mindre lämplig som friväxande träd. Under sensommaren vrider den bladen och visar de grågröna undersidorna.

Annonser

  1. Ping: Lind – det jungfruliga trädet | Biofilia

  2. Ping: Lindblomssaft – honung & solsken | Biofilia

  3. Ping: Bäst just nu | Biofilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: