Svartaronia, Aronia melanocarpa är en liten och gles buske som främst odlas för de lysande höstfärgerna och de många små svarta bären, som mognar sent. Bären är nyttiga och användbara till saft och sylt. De färgar kraftigt, vilket kan vara roligt i mat, men inte på kläderna. Svartaronia är frisk och lättodlad.

Bildsök
Höjd: 0,5-1,5 m beroende på sort.
Bredd: 1 m.
Tillväxt: Långsam till medelsnabb.
Livslängd: Lång.
Vår: Ganska anonymt bladutsprång i samma färg som de färdiga bladen, fast med mindre lyster.
Sommar: Svartaronia blommar med glesa klasar av små gräddvita blommor i maj-juni. Bladen är blankt eller halvmatt gröna.
Höst: Bladen blir sprakande röda eller orange och busken får rikligt med små svarta bär som sitter strödda i busken. Bladen fälls tidigt, men bären sitter kvar lite längre.
Vinter:  Anonymt gråbrunt grenverk. Bären sitter sällan kvar.
Växtsätt: Liten och gles buske med upprätta men veka grenar, som  med tiden får en rundad form. Vissa dvärgsorter är tätare. Den kan breda ut sig något med rotskott, men sällan så att det blir ett problem.
Rotsystem: Mestadels tunna rötter som går ganska djupt. Skjuter måttligt med rotskott.
Jord: Trivs i de flesta väldränerade jordar, men föredrar fuktighetshållande och lätta jordar med ett pH mellan 5 och 6,5. Den växer bättre och ger rikligare skörd på näringsrika jordar, men bärkvaliteten blir sämre. Svartaronia tål torka, men blir gles på jordar som är ständigt torra.
Ljus: Svartaronia kan växa i halvskugga, men blir tätare och får bättre höstfärger och bär i full sol.
Placering: Bra som friväxande häck i soliga lägen. Tålig, men bör inte planteras vid lekplatser, entréer eller ljusa markytor av betong, kalksten, trä eller liknande, då bären är kraftigt färgande. Svartaronia har svårt att konkurrera med andra buskar och bör därför inte planteras med höga eller kraftigväxande arter.
Härdighet: Zon 6.
Salttålig: Ja.
Ersättningsväxt: Dockros, svarta vinbär, praktspirea ‘Manon’, björkspirea.
Bra grannar: Smultron för att täcka marken under busken, rönn.
Dåliga grannar: Starkväxande buskar.
Ekologi: Fåglar är förtjusta i aronia, men upptäcker dem oftast ganska sent.
Skötsel: Svartaronia kräver som regel ingen skötsel, men den bör etaberingsbeskäras för att stimulera förgrening. För rikligare blomning och bärskörd kan några av de äldsta grenarna tas bort varje år, så att hela busken förnyas inom 5 år. Kapa då grenarna 15 cm över marken.
Förökning: Svartaronia kan förökas genom att ta rotskott, avläggare eller med sommarsticklingar. Frösådd görs bäst på hösten.
I hushållet: Svartaronia ger rikligt med bär som kan plockas med bärplockare, men de är mindre och smakar sämre än slånaronians bär. En del tycker om den syrliga och lite sträva smaken, men för de flesta är det ett syltbär. Låt dem sitta till den fösta frosten. Liksom slånbär dämpas aroniabärens kärvhet om de får frysa. De passar bra till saft, sylt, gelé, kompott och vin. Tillsammans med lite vanilj och konjak blir det en fantastisk sylt till scones. Bären innehåller fyra gånger så mycket antioxidanter som blåbär och är C-vitaminrika. Försök har visat att de kan minska skadorna på de röda blodkropparna vid fysisk ansträngning,  hämmar utvecklingen av cancerceller i tjocktarmen och har en blodsockersänkande effekt, i.o.m. att den rikliga halten av antocyaniner hämmar det enzym som bryter ner stärkelse efter ett måltid. De är  mycket starkfärgande, från rött till brunrött allt eftersom de mognar. I små mängder kan knappt mogna bär användas för att färga mat eller textil röd. Om de förvaras svalt i plastpåse kan de hålla flera månader.
I folktraditionen: I Östeuropa har bären läge ansetts vara mycket nyttiga, framförallt mot urinvägsinfektion, åderförkalkning och svaga blodkärl.
Härstamning: Nordamerika.
Introduktion i Sverige: Aronia introducerades i Ryssland på 1800-talet och spreds därifrån över Östeuropa. Till Sverige kom den troligen på 1980-talet, men fick sitt genombrott först på 2000-talet.

 

Sorter:

‘Hugin’ får rikligt med små dekorativa och goda bär, som mognar sent. Den har en fin blomning och bra höstfärger. Busken kan bli upp till 1,5 m hög, men oftast runt metern och är härdig till zon 6.

 

‘Elisabeth’, eller Glorie, är förhållandevis låg och kompakt, med fina blanka blad som får kraftiga höstfärger. Den är bättre som marktäckare än ‘Hugin’, och blir som mest 0,8 m hög.