Rönn ‒ höstväxten #1

Rönn var förr ett vanligt gårdsträd, som ett vårdträd med rötter i fornnordisk kult och myt, eller som ett vackert prydnadsträd med uppskattade bär. Fram till 70-talet var rönnen ett av de vanligare stads- och prydnadsträden, och man planterade gärna den lite större och mycket godare sötrönnen. Sen fick den konkurrens av allt fler exotiska träd och hamnade i bakgrunden. De senaste åren tycks den ha ökat i popularitet igen, men den har fortfarande inte den plats den förtjänar i trädgårdar, parker och på gator och torg. Rönnen är inte bara ett vackert och bärande träd med historia, det är också ett oerhört anpassningsbart och tåligt träd, som kan växa nästan överallt. ronnbar-2

Rönn, Sorbus aucuparia

Synonymer: Runträ, rägn, rondebär, röjna (Dalarna), fågelbär.
Bildsök
Beskrivning: Medelstort och kortlivat träd med genomgående stam och rund krona. Om rönnen blir toppad eller betad som ung blir den istället ett flerstammigt träd eller en buske. Rönnar är mycket lättodlade och tåliga, och växer även bra i blåsiga lägen. De är som vackrast på hösten, när grenarna dignar av bär och löven blir brandgula och röda. Rönnar är mycket tåliga och lättodlade.
Höjd: 8-12 meter.
Bredd: 4-6 meter.
Tillväxt: Snabbväxande. De når full höjd på ca 20 år.
Livslängd: Enskilda stammar blir sällan mer än 60 år gamla (i extremfall uppåt 100 år), men roten kan skjuta nya skott när den första stammen dör.
Vår: Oansenligt bladutsprång i mattgrönt.
Sommar: Rönnen blommar i maj till juni med stora vita klasar. Många ogillar lukten. Bladen är parflikiga, matta och mörkgröna.
Höst: Bladverket skiftar i brunlila och orange. Bären ser ut som vanliga rönnbär, men är större och tycks sällan drabbas av rönnrost.
Vinter: Bären blir vanligen uppätna av fåglar, men kan sitta kvar in på vintern. Rönnar har fin bark, som är blankt brun på unga grenar och slät och grå på äldre. Grenverket är inte särskilt intressant.
Växtsätt: Vanligen enstammigt träd med oval eller rund krona som förgrenar sig i uppåtriktade grenar med smala grenvinklar. Under bärens tyngd böjs de unga grenarna ner i bågar.
Rotsystem: Rönnar är väl förankrade med ett utbrett och djupgående rotsystem. De kan skjuta rotskott, men det brukar ändå gå att plantera rönn vid hårdgjorda ytor utan att ytan spräcks av vare sig rotskott eller ytliga rötter. Om de skadas skjuter de rikligt med rotskott och stubbskott, även från gamla stammar.
Jord: Rönnar kan växa nästan överallt. De tål mycket steniga och magra jordar, men växer snabbast i fuktig jord. De föredrar kemiskt neutrala eller sura jordar.
Ljus: Sol till halvskugga.
Placering: Som stadsträd, gårdsträd eller alléträd, i skogsbryn eller på naturtomten. Rönn kan vara räddningen för svåra lägen, som grusiga vägbankar, industritomter, stenig mark, klippor med tunt jordtäcke, nyanlagda tomter med kompakterad jord eller blåsiga strandtomter. Den tål också luftföroreningar förhållandevis väl.
Härdighet: Zon 8.
Salttålig: Vid kusten ser man ofta rönnar i saltstänkta lägen, men i stadsmiljö får de ibland saltskador. Möjligen varierar saltkänsligheten mellan olika populationer.
Ersättningsväxt: Andra rönnar, oxel eller hagtorn, t.ex. häckhagtorn eller trubbhagtorn.
Bra grannar: Vildvin får matchande höstfärger. Det går utmärkt att plantera andra växter under rönnar, eftersom rötterna huvudsakligen går på djupet. En rönn på tomten minskar risken för att rönnbärsmalen angriper äpplena, eftersom den föredrar rönnbär. För att det ska fungera bra bör det vara en rönn som inte följer samma fruktsättningscykler som de vilda rönnarna. Sorter som är särskilt uppskattade av fåglar skulle också kunna fungera som fångstträd, om bären blir uppätna innan larverna hunnit lämna dem.
Dåliga grannar:
Ekologi: Rönnbär är mycket omtyckta av fåglar. För sidensvansar är rönnbär den absolut viktigaste vinterfödan. Vilt betar gärna på rönnar. Rönnar är utsatta för en mängd skadegörare. Värst är förmodligen rönnbärsmalen, som vissa år kan förstöra så gott som alla bär, men man har också räknat till ett tjugotal steklar som har sitt larvstadium i rönnbär och ett antal andra insekter.
Skötsel: En viss uppbyggnadsbeskärning kan ibland behövas för att få välformade och starka träd, men annars klarar rönnen sig själv. Barka trädet innan du fäller det för att undvika problem med stubb- och rotskott.
Plantering: Planteras lika djupt som de står i krukan. Vår eller höstplantering, även sommarplantering fungerar med krukodlade träd.
Förökning: Rönn förökas lättast med rotskott eller ympar. Sticklingar rotar sig dåligt, men kan göras med knappt 10 cm långa toppsticklingar på hösten. Frön sås utomhus på hösten.
I hushållet: Bären används traditionellt till rönnbärsgelé och som krydda i brännvin, men de kan också användas till saft, sylt, marmelad och som krydda i mat. De är också en populär huskur mot gallsten. Virket är rödbrunt, hårt och segt. Det är svårt att klyva men i övrigt är det lättarbetat och passar till skaft och andra föremål som utsätts för påfrestningar, samt till föremål där virkets färg kommer till sin rätt. Virket måste torkas långsamt för att inte spricka. Barken kan lätt skalas av unga rönnar och användas på samma sätt som björknäver, eller till garvning. Veden har bra värmevärde, bättre än björk.
I folktraditionen: Rönnen har länge tillskrivits särskilda krafter. I Skáldskaparmál räddar sig Tor upp ur en ström med hjälp av en rönn och enligt senare folktro fick rönnen sin kraft av Tor som tack för hjälpen. Rönnens kraft var just Tors beskyddarkraft – rönnen skyddade mot blixtnedslag, trolldom, skogsfrun och illvilja. På samma sätt som eken identifierades med Tor, identifierades rönnen med hans maka och komplement. Särskilt magisk var flygrönnen, en rönn som vuxit utan markkontakt, och den användes ofta till slagrutor och som skyddsamulett, men alla rönnar hade något heligt kring sig. I Småland trodde man att tomten skulle fly huset om man eldade med rönn och i Uppland hade man ofta en särskild rönn på gården, i vilken man hängde upp liar och räfsor. Det har funnits många heliga rönnar i Sverige, och särskilt i de norra delarna av landet var det förr ett vanligt vårdträd. I Finland är det fortfarande det. I delar av landet slog man förr kvigor och kalvar med rönngrenar när de släpptes på bete. I Dalsland slog man istället ungdjuren med ett rönnspö när de fick sitt namn, så att de skulle minnas det väl. Det gjordes på Kristi himmelsfärdsdag, som verkligen gick i rönnens tecken. Man hängde också upp ett rönnkors över varje ko och lade ett i mjölkbyttan. Efter mjölkningen gick man sen runt bland gårdarna och tittade på de rönnar som vallpojkarna tagit hem från skogen, klätt i grannlåt och rest på gödselstacken. Som vanligt gällde det att bräcka grannarna. Rönn har inte kommit till nån större medicinsk användning, men på en del håll drog man barn genom uppspjälkade rönnstammar, för att befria dem från allvarligare sjukdomar. Rönnens fruktsättning är än idag ett av de populäraste sätten att förutspå vintern: Många bär betyder en kall vinter.
Härstamning: Rönn är vildväxande i hela Sverige, upp till ca 1500 meters höjd i fjällen och ut till de yttersta skären i skärgården.
Introduktion i Sverige: Rönnen invandrade till Sverige omkring 12 000 f.Kr. samtidigt som flera andra lövträd.

Sorter:

Sorbus aucuparia ssp. aucuparia är det vetenskapliga namnet på den vanliga rönnen, som växer över hela Sverige nedanför fjällen.

 

Rönn förekommer ibland ympad på en grundstam av oxel, vilket ger knubbigare träd med rund krona. De skjuter inte rotskott, men kan ibland skjuta oxelskott från stammen.

 

Asplenifolia‘ är en ovanlig sort med flikade småblad, vilket ger den ett intressant och exotiskt utseende. I övrigt är den lik arten.

Dirkenii‘ är en gulbladig sort, som också är ovanlig i Sverige. Den sägs bli tre meter hög och få röda bär.

Fastigiata‘, pelarrönn, har genomgående stam, spetsiga grenvinklar och som ung en smal krona, vilket gör det till ett populärt gatuträd. Man bör dock vara medveten om att kronan blir betydligt bredare med tiden. Grenarna är grova och bladen mörkt blågröna. De får inga höstfärger. ‘Fastigiata‘ har ett stelt och dystert utseende, som livas upp något av en fin men illaluktande blomning på sommaren och röda bär på hösten. Sorten blir upp till 8 meter hög är härdig till zon 5.

 

Pendula‘ har ett oregelbundet hängande växtsätt, men är i övrigt lik arten.’Pendula’ kan bli 6 meter hög och är härdig i hela Sverige.

 

Rudolph’s Pride‘ är en ny sort som kanske kan bli en ersättare till ‘Fastigiata’. Den utlovar bättre motståndskraft mot sjukdomar och en smalare och bättre uppbyggd krona. Härdig till minst zon 4.

Sorbus aucuparia var. xanthocarpa, gulfruktig rönn, ska enligt Svensk Kulturväxtdatabas vara en synonym för sorten ‘Xanthocarpa’, men till åtminstone 70-talet användes det som ett namn för alla gulfruktiga former av vanlig rönn. Såna är inte helt ovanliga i det vilda, så det är fortfarande lämpligt att betrakta det som en variant, snarare än en specifik sort. Rönnar som säljs under namnet var. xanthocarpa och ‘Xanthocarpa’ tycks komma från olika frökällor, och har rönnbär som varierar från blekgult till brandgult. I övrigt är de som vanlig rönn.

 

 

Sorbus aucuparia var. edulis, sötrönn, är alltigenom 30-50 % större än vanlig rönn. De är vackra och friska träd, men framförallt är bären betydligt sötare och mindre bittra än vanliga rönnbär. De kan ätas direkt från trädet eller göras till delikat gelé, sylt eller saft. Det är också gott att göra puré på dem, som ett sockerfritt och fräscht alternativ till rönnbärsgelé. Sötrönn upptäcktes 1805 i Mähren och är härdig till zon 6. I mitt tycke är sötrönn ett av de bästa träden och borde användas mer, även om det har liknande egenskaper som den populära ullungrönnen.

 

Sorbus aucuparia ssp. glabrata, nordrönn, är en nordlig underart av rönn, som har avlånga bär och inte blir lika stor som vanlig rönn.

 

Annonser

  1. Ping: Häckhagtorn & kanadahagtorn ‒ odlad taggtråd | Biofilia

  2. Ping: Rönnbärs- och rosenkvittengelé med honung | Biofilia

  3. Ping: Rårörd rönnbärsdricka | Biofilia

  4. Ping: Trubbhagtorn ‒ inte så trubbig | Biofilia

  5. Ping: Rosenhagtorn ‒ för den mogna trädgården | Biofilia

  6. Ping: Fläder ‒ för både den nya och gamla trädgården | Biofilia

  7. Ping: Svartaronia – sätter färg på hösten, maten och kläderna | Biofilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: