De vita tussar av älggräs som under högsommaren svävar över diken, kärr och fuktängar är idag mest till problem för bönder och djurägare. Djuren vill inte äta av vare sig blommor eller blad, trots att de för våra näsor luktar ljuvligt. Då har vi mer förståelse för bin och humlor, som tycks älska att kravla runt på de mjuka blommorna och bli alldeles överdragna med pollen.

Vi är för stora för att göra dem sällskap, men i äldre tider gjorde man sitt bästa för att bädda in sig i älggräsets blomprakt och väldoft. Till högtidliga tillfällen hängde man buketter av blommorna på väggarna och strödde bladen på golvet tills stugan fylldes av en bedövande doft. Till vardags använde man älggräs till vinterfoder,  konserveringsmedel, medicin och smaksättning, och den sågs som en stor tillgång.

Även om vi idag har doftljus, atamon, aspirin och mängder av kryddor, är det dags att återupptäcka älggräset och flytta in det i trädgården. Att djuren inte vill äta älggräs må vara ett problem för bonden, men det är en välsignelse för den trädgårdsägare som har problem med rådjur, och blomningen och doften kan mäta sig med vilken av våra trädgårdsväxter som helst.

Hela växten kan dessutom användas i köket, och älgörtssaft, som innehåller mycket salicylsyra, är ett gott alternativ till aspirin. Det innebär också att älgört inte ska ätas eller dricka i för stora mängder.

Älggräs, Filipendula ulmaria

Synonymer: älgört, mjödört, ölgräs (Dalsland), byttogräs (Dalarna & Hälsningland), karsört (Småland), karsöta (Östergötland), kallgräs (Öland), algräs (Roslagen), aligräs, brakä (Gotland), skalla, rönngräs, ärnagräs, majblomster, majgräs (Dalsland & Bohuslän), korosor, bigräs (Dalsland), johannisört (Västerbotten).

Bildsök

Beskrivning: Älggräs är en tålig och högvuxen perenn med fint bladverk och vacker, väldoftande blomning, som trivs på blöt och fuktig mark, där den med tiden bildar stora bestånd. Används som smaksättare eller konserveringsmedel i drycker, saft och sylt.

Höjd: 100-150 cm beroende på växtplats.

Bredd: 100-150 cm beroende på växtplats. Älgört sprider sig med rhizomer.

Tillväxt: Medelsnabb.

Livslängd: Lång.

Vår: De unga bladen, som påminner om rönnspirea, är fint veckade och matt gröna, medan stänglarna och bladskaften är svagt rödaktiga.

Sommar: I juli blommar älggräs i vackra gräddvita klasar på upprätta stänglar ovanför bladverket. De slår ut lite i taget, vilket ger en förhållandevis lång blomning. Doften är kraftig och påminner om björnklister.

Höst: Under senhösten blir bladen bruna, men sitter kvar på stänglarna.

Vinter: Stänglarna är styva och står ofta kvar under vintern. Fram till den första snön kan de hålla sig hela och dekorativa, men med tiden blir de risiga och fula.

Växtsätt: I soliga lägen bildar älggräs en ganska tät tuva, medan den i skugga blir lösare och glesare. Bladen sitter längs stänglar, med blomklasarna i toppen.

Jord: Älggräs trivs bäst på ler- eller mullrik, fuktig och näringsrik jord, men klarar sig även på normal jord i skuggiga och halvskuggiga lägen. De tål vattensjuk mark.

Ljus: Sol till halvskugga. Älggräs kan även odlas i helskugga, men blir då glesare och blommar sämre.

Placering: Tillsammans med andra kraftiga växter i den skuggiga rabatten eller vid dammen, gärna så att man känner doften. Tänk på att den kan sprida sig. Kan användas som marktäckareunder träd och uppstammade buskar på stora ytor.

Härdighet: Älggräs är härdig i hela Sverige.

Rotsystem: Mestadels finrötter med rotknölar och rhizomer. Den sprider sig måttligt med de senare.

Salttålig: Tål lite salt.

Ersättningsväxt: Andra arter av älggräs, plymspirea, finnslide, trolldruva.

Bra grannar: Funkia, liljor, strandiris, mjölke, hampflockel, rosenflockel.

Dåliga grannar:

Ekologi: Blommorna attraherar stora mängder pollinerare. De producerar mycket pollen, men ingen nektar. Betande djur, inklusive rådjur, ratar älggräset.

Skötsel: Klipp ner riset på våren.

Härstamning: Älggräs växer vilt i hela Sverige på fuktiga marker.

I hushållet: Hela plantan innehåller salicylsyra ‒en nära släkting till acetylsalicylsyra, som är det aktiva ämnet i bl.a. aspirin. I växten fungerar det som ett hormon, och finns i varierande grad i t.ex. blåbär, björnbär, nätmelon, kiwi, tomat, paprika, rädisor, oliver, svamp och mycket annat. Växter som är rika på salicylsyra har sedan sumerernas tid använts för deras antiinflammatoriska, febernedsättande och smärtstillande egenskaper. För det använder vi idag acetylsalicylsyra, som är skonsammare mot magen, medan salicylsyra reserverats för utvärtes bruk. Applicerad på huden är den antiinflammatorisk, smärtstillande, bakteriedödande och keratolytisk, d.v.s. påskyndar avlossningen av de yttersta hudcellerna, vilket har gjort den populär i mjällschampo, acnemedel och andra hudvårdsprodukter.
Saft eller te på älgört är inte bara mycket gott, utan kan användas på samma sätt som en aspirin eller albyl. Naturligtvis gäller också samma restriktioner: Personer med astma, diabetes, levernedsättning eller blödarsjuka; de som tar blodförtunnande mediciner eller är gravida, liksom barn under 18 år med virussjukdomar bör inte konsumera älgört i verksam dos.
De unga bladen kan användas som smaksättare i soppor och fruktanrättningar, och både blad och blommor kan tillsättas som konserveringsmedel i t.ex. saft och sylt. Traditionellt har man gnidit kanterna av jäskärl med älgörtsblad för att minska risken för feljäsning och ge extra smak. Salicylsyrainnehållet i den färdiga drycken är troligen försumbart. Kombinera gärna älgört med pors i öl och mjöd.

I folktraditionen: Sedan åtminstone medeltiden har man gnidit insidan av mjölk-, mjöd- och ölkärl med älggräs för att ge dem en behaglig doft och hålla drycken frisk. Bikupor fick samma behandling för att locka in svärmande bin. Vid helger och gästabud brukade man under sjutton- och artonhundratalen, och med all sannolikhet även tidigare, strö golven med älgört för doftens skull.

Introduktion i Sverige: Älgört invandrade troligen strax efter istidens slut.

Sorter: Den vilda älgörten har gräddgula blommor och kraftigast tillväxt.

‘Aurea‘ har vackra gulgröna blad, är svagväxande och lägre än arten. Trivs bäst i halvskugga. Zon 6.

‘Plena‘ har fyllda blommor. Istället för gräddgula fluffiga blommor har den rent vita, täta små bollar av blommor som svävar var för sig på stänglarna.

‘Variegata‘ skiljer sig från arten genom att mitten av bladen är ljusgula.