Utseendemässigt håller sig idegran i bakgrunden, men dess egenskaper sticker verkligen ut. Den ger ett utomordentligt virke, är en av trädgårdens mest långlivade växter, och en av de som växer långsammast. Bären är goda och helt ofarliga, men allt annat på busken är ytterst giftigt (inklusive kärnorna). En gång var den så vanlig och uppskattad att den fick en egen runa i futharken, men idag är den nästan utrotad i det vilda, trots att den kan växa nästan var som helst.

Idegran, Taxus sp.

Synonymer: Barrlind (Västergötland), balind (Bohuslän & Dalsland), margran (Värmland), idgran (Småland), id.
Bildsök
Beskrivning: Mångformig barrväxt med mörka mjuka barr. Den är lätt att formklippa, och både som beskuren och friväxande passar den bäst till trädgårdens stomme – häckar och buskar som ramar in och utgör bakgrund för annat. I sig själv är idegran kanske lite tråkig, men den skänker stadga och permanens till trädgården, där den står oförändrad genom årstiderna och åren.
Höjd: 0,3-10 m, beroende på sort.
Bredd: 0,5-5 m, beroende på sort.
Tillväxt: Långsam, ca 5-20 cm per år.
Livslängd: Upp till 3000 år. Det täta och rötmotståndiga virket och goda förmågan att skjuta både skott och rötter från gammal ved gör idegranen till en exceptionellt tålig och långlivad växt.
Vår: De nya skotten kommer sent och är ljusgröna. Det finns också sorter med gul eller gulgrön årstillväxt.
Sommar: Skotten mognar långsamt till samma färg som fjolårsbarren. Blommorna är vindpollinerade och diskreta.
Höst: Bären mognar långsamt och blir vackert röda framåt september-oktober. Plantorna är huvudsakligen skildkönade, och eftersom de förökas med sticklingar får vissa sorter bär och andra inte. En del av plantorna eller enstaka grenar kan dock byta kön spontant.
Vinter: Barren behåller samma färg som under sommaren, eller mörknar något, beroende på sort.
Växtsätt: Idegranar växer på samma sätt som enar: Som små träd, rakt upp som pelare, krypande längs marken och allt däremellan. Liksom som enar tar de ofta formen av flerstammiga buskar, som med tiden kan bli tämligen stora. Det finns många sorter som är utvalda för olika växtsätt. Idegranar kan skjuta skott direkt från kambriet och det är inte ovanligt att de kommer upp små gröna tufsar av barr från grova grenar och stammar.
Rotsystem: Mestadels ytligt och utbrett, men en del plantor kan bilda mycket djupgående rötter. På äldre idegranar ligger ofta de större rötterna direkt i markytan och kan lyfta plattor och asfalt. Idegranar har ett välutvecklat rotsystem och är väl förankrade, även där jordtäcket är tunt. Det kan vara svårt att bryta upp större plantor, och de hårda rötterna gör ordentligt motstånd mot både såg, yxa och försök att få dem att ruttna bort.
Jord: Idegran växer bäst i mullrik, kalkhaltig och något fuktig jord, men klarar alla jordar som inte är för torra. Unga plantor är torkkänsliga.
Ljus: Djup skugga till full sol. Idegranar är en av de mest skuggtåliga träden och buskarna. De klarar djup skugga utan att vare sig tyna bort eller ränna iväg, men tillväxten avtar. I full sol kan de drabbas av tjältorka på våren, men som vuxna är de inte nämnvärt känsligare än andra barrväxter. Unga plantor bör dock skyddas mot vårsolen.
Placering: Tack vare sin variationsrikedom är idegran en väldigt användbar trädgårdsväxt. Mest populär är den till klippta häckar och figurer, eftersom den har lätt för att skjuta skott, blir tät, stadig och håller formen länge mellan klippningarna. Eftersom den växer långsamt passar den bäst till låga häckar och figurer, men med tiden kan den bli många meter hög. För den som har tålamod och ekonomi är idegran ett bra alternativ till granhäck, eftersom idegranshäcken är betydligt mer förlåtande. Till skillnad från granhäcken kan den klippas när som helst, läker skador snabbt och den kan klippas in hårt när den blivit för stor. Idegran blir också en vacker friväxande häck. Välj en sort med lämpligt växtsätt och storlek. Som friväxande buske passar idegran också som solitär i gräsmattan, i blandade buskage och i bakkant av rabatten. Med sina mörka barr är den en fin bakgrund till skira blommor, prydnadsgräs och buskar med färgglada grenar. Större sorter kan planteras som insynsskydd eller stammas upp till små träd. De krypande sorterna är bra marktäckare under buskar och träd. Idegran skräpar ytterst lite, och passar därför bra som kantväxt mot hårdgjorda ytor. Placera den däremot inte som solitär i hårdgjorda ytor, där den får dålig tillväxt, drabbas av tjältorka och med tiden riskerar att förstöra ytan.
Härdighet: Zon 1-5, beroende på sort. Idegran finns vildväxande upp till Gävle, men då nära kusten och i skydd av större träd.
Salttålig: Ja.
Ersättningsväxt: Hög häck: Tuja eller gran.
Låg häck och figurer: Liguster, klottuja, gran, buxbom eller järnek.
Buske: Liknande sorter av enar och granar, tuja eller lagerhägg.
Marktäckare: Krypen, kryptuja, gran, klätterbenved eller bergenia.
Bra grannar: Rysk kornell, rhododendron, sirliga perenner, prydnadsgräs, daglilja och liljor.
Dåliga grannar: Valnöt.
Ekologi: Rådjur äter ibland idegran.
Skötsel: Som häck behöver idegran klippas två gånger per år för ett prydligt utseende. Som friväxande behöver den inte beskäras alls, men kan klippas in om den blivit för stor. Unga plantor behöver skyddas från vårsolen och vattnas vid långvarig torka. Vuxna idegranar klarar långa perioder av torka, men växer bättre om de får vatten.
Plantering: Vårplantering, lika djupt som den står i krukan. Den första säsongen efter plantering brukar skottillväxten bli svag, då idegranen prioriterar rötternas tillväxt.
Förökning: Idegran rotar sig lätt från sticklingar, men de växer långsamt i början. Sticklingsplantor tenderar att fortsätta växa som de gjorde på moderplantan, så att en grenstickling fortsätter att växa som en gren, istället för att bli en hög buske eller träd.
I hushållet: Hela växten utom bären är giftig, särskilt för hästar. 50-100 gram barr antas vara dödlig dos för människor, men de är bittra, så risken för att någon skulle äta dem av misstag är liten. Även fröet i det röda bäret är giftigt (och bittert), om än något mindre giftigt än barren. Fruktköttet är däremot ätligt. Det smakar vattenmelon, men har en geléaktigt eller slemmigt konsistens. Om du är noga med att rensa bort kärnorna kan bären användas i bakverk eller saft, men enstaka personer har upplevt magbesvär av bären. Det finns också rapporter om lindriga förgiftningssymptom från alkohol som tillverkats på rensade bär.
Idegran ger ett utmärkt virke som passar till många ändamål. Begränsningen ligger främst i tillgången till större dimensioner. Kärnveden är hård och tät med en rak och jämn ådring. Den har en vacker lyster och kan poleras mycket blank, vilket gör den lämplig till finsnickeri, prydnadsföremål och svarvning. Med sitt goda förhållande mellan hårdhet, elasticitet och vikt är idegran också idealiskt till käppar, kajaker och liknande. Dessutom är det motståndigt mot både röta och insektsangrepp. Splintveden är inte lika hård, men mycket elastisk och med god draghållfasthet. I äldre tider gjordes de bästa pilbågarna av idegran, med splintved på utsidan och kärnved på insidan. Tyvärr slår sig idegransvirke kraftigt, även vid förhållandevis små förändringar i fuktighet. Slipdamm från idegran är giftigt (men inte dödligt), så var noga med ventilation eller andningsskydd. Basten från idegran är seg och har använts till rep.
Kvistar och bär står sig länge som snittblomma och i kransar.
I folktraditionen: Långt tillbaka var idegranen mycket uppskattad, och en av runorna är uppkallad efter den. Den var främst eftertraktad som virke, men barren användes ibland för framställning av gift (idag används de för framställning av cellgift, med för det utvinner man ett annat ämne). Det har spekulerats i att offerträdet i Gamla Uppsala var en idegran, men utan tydligt stöd i källorna.
Härstamning: Taxus baccata är inhemsk, och förekommer längs Europas, Nordafrikas och Mindre Asiens kusttrakter. Taxus cuspidata kommer från nordöstra Asiens kusttrakter.
Introduktion i Sverige: Taxus baccata är vildväxande längs kusterna upp till Gävle, på Öland, Gotland samt på vissa ställen i inlandet i södra Sverige och vid Mellansveriges stora sjöar. Sedan bronsåldern har den minskat kraftigt på grund av kallare klimat, rovdrift på virket och direkta försök att utrota den för att skydda boskapen.

Sorter:
Taxus, idegranar, kan växa på många sätt, och för hobbyodlaren är det större skillnad på olika sorter än på olika arter. Alla botaniker är inte ens överens om att det finns olika arter av idegran.

Vanlig idegran, Taxus baccata, blir med tiden ett litet eller mellanstort träd, men de flesta av sorterna blir stora buskar. De är också mindre härdiga än arten, eftersom de är utvalda från sydliga moder- och faderplantor.

‘Columna Suecica’, pelaridegran, är en smalt pelarformig (med tiden bredare) idegran med mörka barr och få bär. Den löper inte lika stor risk att falla isär, som många andra pelaridegranar. Honklon. Zon 1-2(3).

‘Fastigiata Robusta‘, pelaridegran, är smalväxande. Med tiden blir den 4 m hög och 1,5 m bred. Härdig till zon 2, eller 3 om den skyddas mot vårsolen.

‘Melford‘ är en pelaridegran som bör undvikas i mellansvenskt klimat, då den tycks ha svårt att klara både snötyngder och tjältorka.

‘Fastigiata Aurea‘, gul pelaridegran, är en smalt pelarformig (med tiden bredare) idegran med lysande gula skott, som behåller gula kanter. Den är jämn och tät och har belönats med ”Award of Garden Merit” av Royal Horticultural Society. Kan med tiden bli uppåt tre meter hög och en meter bred. Härdig till zon 3.

‘Hessei‘ har ett jämnt och rundat växtsätt, med snett uppåtriktade grenar. Med tiden blir den brett vasformad. Passar bra att formklippa till bollar.

‘Nissen’s Regent‘ är en lågväxande och oregelbundet utbredd buske, som påminner om ‘Repandens‘, men blir lite högre. Minst härdig till zon 2.

‘Nissen’s Corona‘ är en mellanstor och ganska tät buske med elegant utbredda grenar. Den växer mer på bredden än på höjden och kan med tiden bli två meter hög och sex meter bred. Härdig till zon 3.

‘Nissen’s Praesident‘ är en plattrund buske som är tät nertill och spretigt vasformad upptill. Påminner som ung om ‘Nissen’s Corona‘, men är mer upprättväxande. Kan bli uppåt tre meter hög och sex meter bred. Åldras tyvärr inte med värdighet. Minst härdig till zon 2.

‘Nissen’s Kadett‘ är en stor och spretig buske, som av goda skäl är ovanlig i handeln. Den kan bli 4 meter hög och lika bred. Minst härdig till zon 2.

‘Repandens‘, krypidegran, har ett lågt och ojämnt utbrett växtsätt med bågböjda grenar. Med tiden täcker den marken väl och blir uppåt 60 cm hög och 3 m bred. Barren är mycket mörka. Härdig till zon 4.

‘Summergold‘ gul krypidegran, har ett lågt och utbrett växtsätt, med bågböjda grenar. Påminner om ‘Repandens‘, men växer jämnare, snabbare och större. Till skillnad från ‘Repandens‘ håller sig grenarna en liten bit ovanför marken, men den största skillnaden är att ‘Summergold‘ får gula årsskott, som behåller en smal gul rand senare på sommaren, vilket ger den ett ljust och friskt utseende. Blir med tiden uppåt en meter hög och tre meter bred. Hanklon. Härdig till zon 5. En mycket fin och användbar sort.

Blåidegran, Taxus baccata var. dovastoniana, är inte alltid särskilt blå, utan skiljer sig främst från andra idegranar med sina säreget hängande grenar, varför den ibland förekommer under namnet ‘Pendula’. Ibland är den även märkt v. dovastoni eller ‘Dovastonii’. Den har ett upprätt växtsätt och påminner om lärkträd, med många grenar nästan rakt ut åt sidorna, och långa hängande årsskott. Som frösådd variant är skillnaderna mellan individer stora, och vissa påminner mer om vanlig idegran (förmodligen p.g.a. okontrollerad pollinering). För att undvika det brukar de sticklingförökas, men som med de flesta idegranar utvecklar de då ingen stam, utan blir en bred buske istället. För att få en säker form och upprätt växtsätt bör de istället ympas. Blåidegranar blir spännande och vackra solitärträd eller solitärbuskar,  ofta med riklig fruktsättning. Eftersom de inte är vanliga i odling är härdigheten oklar, men minst till zon 2.

‘Dovastonii Aurea‘ är en form av dovastoniana med gula barrkanter. En mycket fin sort med samma växtsätt som blåiidegran, men som tycks växa långsammare. Honklon. Minst härdig till zon 2.

Var. glauca är närmast identisk med blåidegran, Taxus v. dovastoniana.

Japansk idegran, Taxus cuspidata, blir en stor buske, med något vassare barr än Taxus baccata.

Japansk dvärgidegran, Taxus cuspidata var. nana, har ett tätt och rundat växtsätt. Den växer långsamt, men med tiden blir den lite spretig, upp till två meter hög och lika bred. Härdig till zon 5. Utmärkt till formklippning.

Hybrididegran, Taxus x media, är en korsning mellan japansk idegran och vanlig idegran. Den finns bara att tillgå som sorter.

‘Adams’ har ett upprätt växtsätt och mörka barr. Förhållandevis snabbväxande för att vara en idegran, upp till 30 cm/år under goda förhållanden. Lämplig till häck. Zon 5.

‘Brownii‘ är en tät och jämn buske med ett rundat växtsätt. Med tiden kan den bli fyra meter hög och nästan lika bred. Ett bra val som både friväxande buske, låg häck och formklippt. Hanklon. Härdig till zon 5.

‘Densiformis‘ är en låg och tät buske med friskt gröna barr. Den blir upp till en meter hög och upp tre meter bred och passar bra som marktäckare och underplantering till träd. Honklon. Härdig till zon 4 eller 5.

‘Farmen‘ är en mellanhög och utbredd buske med något blåaktiga barr. Den kan bli upp till två meter hög och tre meter bred. Hanklon. Härdig till zon 5.

‘Green Mountain‘ är en låg till mellanhög buske med utbrett växtsätt och friskt gröna till gulgröna barr. Den blir upp till 1,5 m hög och 3 m bred. Fin som friväxande buske eller låg klippt häck. Hanklon. Härdig till zon 5.

‘Hatfieldii‘ har ett tätt och äggformat växtsätt. Den kan bli upp till tre meter hög och två meter bred. Den passar bra till klippta häckar. Hanklon. Osäker härdighet.

‘Hicksii‘ är en gles och spretig upprättväxande idegran som används till klippta häckar, där den är bäst till höjder på ca 1,5 meter. Som klippt häck kan den fås jämn och tät, men det är viktigt att hålla den pyramidformad för att den inte ska bli gles nertill. Som friväxande kan den bli upp till fyra meter hög och två meter bred. Barren är mörka och blanka. Honklon. Härdig till zon 4. Ersätts vanligen av den tätare ‘Hillii‘.

‘Hillii‘ har ett smalt och spretigt vasformat växtsätt. Den passar till klippta häckar på ca 1,5 meter. Som klippt är den lättare att få tät än ‘Hicksii‘, och är därför ofta ett bättre val. De är mycket lika varandra, men ‘Hillii‘ har inte riktigt lika blanka blad och får färre bär. Trots att ‘Hillii‘ ska vara en hanklon ses den ibland med bär. Som friväxande blir den upp till 3 m hög och 1,5 m bred. Härdig till zon 4.

‘Thayerae‘ är en brett vasformad buske som blir upp till tre meter hög och fem meter bred. Härdig till zon 5.

‘Viridis‘ har ett tätt och smalt pelarformigt växtsätt, med en lite bullig yta. Unga barr är gulgröna, och de behåller en ljus kant även som äldre. Busken blir upp till tre meter hög och en knapp meter bred och är härdig till zon 4.