Syren ‒ skolavslutning och sommaridyll

Välkänd och älskad prydnadsbuske, vars blomning har blivit synonym med svensk försommar, skolavslutning och torpet på landet.

'Madame Lemoine' blomma

Syren, Syringa vulgaris ‘Madame Lemoine’

Syren, Syringa vulgaris

Synonymer: Vit vildsjasmin.
Bildsök
Beskrivning: Syren är en stor och till en början upprätt buske som med åldern blir allt bredare och rundare tills den faller isär, eller växer upp till ett litet och vackert vridet träd. Hur det blir beror både på sorten och hur du sköter det. Vissa varianter är starkt rotskottsskjutande och bildar istället täta buskage. Syrener blommar rikligt i lila eller vitt och doftar underbar. Många syrener är väldigt lättodlade och växer bra i de flesta lägen.
Höjd: 2-4 m. beroende på sort
Bredd: 1,5-5 m. beroende på sort. Många sorter sprider sig med rotskott.
Tillväxt: Medelsnabb.
Livslängd: Syrener kan bli över 300 år gamla. Veden är mycket seg, stark och rötmotståndig, men från ca 70 års ålder och uppåt blir de ofta instabila. Rotsystemet förmår inte hålla syrenen upprätt, och de bryts sönder vid basen eller välter.
Vår: Bladutsprång i grönt som man sällan lägger märke till.
Sommar: Syren får generösa vita eller lila blomklasar i toppen av skotten i maj-juni. De är mycket väldoftande. Bladen är hjärtformade i olika gröna nyanser, beroende på sort. Blomställningarna blir på sensommaren bruna och i mångas tycke missprydande.
Höst: Syren får inga höstfärger.
Vinter:  Gamla syrener har ett spännande knotigt och vridet växtsätt och en vacker bark, vilket är särskilt tydligt på uppstammade exemplar. När blomfnaset har ramlat av ser fröställningarna ok ut, och lockar till sig domherrar och andra småfåglar.
Växtsätt: De flesta unga syrener är ganska smala och upprätta, vanligen med ett fåtal stammar. Med tiden får de ett allt mer differentierat utseende beroende på sort och skötsel. Vanlig bondsyren skjuter rikligt med rotskott och bildar lätt stora och täta buskage om de får växa upp. Klipper man bort rotskotten bildar de istället stora runda buskar, med allt mer nedhängande grenar. Så småningom brukar de falla isär, vilket skapar luckor som snabbt fylls av yngre skott, medan de gamla grenarna fortsätter växa med stöd av marken. Många ädelsyrener skjuter få eller inga rotskott och blir med tiden istället små träd.
Rotsystem: Syren har ett kraftigt och utbrett rotsystem, som dock inte ger tillräcklig stadga åt äldre buskar och träd. Flera sorter skjuter mycket rotskott.
Jord: Alla jordar, men helst mullrika eller leriga. Syren tål långvarig torka.
Ljus: Sol till lätt skugga.
Placering: Som friväxande buske eller litet träd, storvuxen häck, berså eller buskage.
Härdighet: Zon 6.
Salttålig: Något salttålig.
Ersättningsväxt: Andra syrener, schersminer.
Bra grannar: Rabarber, liljekonvalj, luktpion, spansk körvel.
Dåliga grannar:
Ekologi: Domherrar och en del andra fåglar är förtjusta i syrenens frön.
Skötsel: Klipp bort blomställningarna efter blomningen om du orkar och tycker att de är fula. Syrener blommar bäst om de får växa som de vill, men det kan vara nödvändigt att beskära dem för att få önskat utseende.
Syrener som skjuter få rotskott (ädelsyrener): Om du vill att syrenen ska växa som ett träd stammar du successivt upp den och håller efter rot- och stamskott. Vill du odla den som en stor buske låter du den växa fritt, men tar bort rotskotten. När grenarna efter många år börjar falla ut eller dö kan man ta bort alla utom de stadigaste och friskaste och låta den växa vidare som ett flerstammigt träd, eller såga ner hela busken och släppa upp en ny från stubbskotten. Vill du ha en lite mindre och tätare buske sågar du regelbundet bort de äldsta grenarna och släpper upp nya stubbskott. Var alltid noga med att ta bort alla rotskott om din ädelsyren är ympad på oäkta rot. Det är bäst att skära av dem så nära stammen som möjligt. I lättare jordar går det att dra upp hela utlöparen.
Bondsyrener och sorter som skjuter många rotskott: Syrenhäckar, bersåer och buskage sågas ner helt när de vuxit sig för stora och släpps upp igen från stubb- och rotskott. Beskärning görs bäst under vårvintern.
Plantering: Plantera lika djupt som busken står i krukan. Syren går att plantera både på sommaren och hösten. Krukodlade plantor kan planteras på sommaren också, om man inte slarvar med vattningen.
Förökning: Vanlig bondsyren och några ädelsyrener skjuter rotskott, som man kan gräva upp och sätta på den nya platsen. De flesta ädelsyrener är dock ympade, eller skjuter få rotskott. Dem förökar man lättast genom att på senvintern skarvypma dem på ett rotskott av bondsyren.
I hushållet: Av blommorna kan man göra en somrig saft, gelé, likör eller sorbet. Färgen är beroende av pH – i medelhårt kranvatten blir blommorna blå men tillsätter man något surt blir de rosa. Virket är mycket hårt, segt och rötmotståndigt. Lila syrener har en vacker lila ådring, som dock tycks kunna bli brun med tiden. Virket är mycket vresigt och kraftigt vridet – det kan vrida sig ett halvt varv på en meter. Det spricker upp i mängder av små stavar om man inte torkar det mycket försiktigt. Använd virket till svarvning, nålbindningsnålar, smygmaskvirknålar, slevar, knivskaft och liknande. Hela slanor av syren är tack vare sin rötmotståndighet utmärkta att använda i trädgården, till växtstöd, kompostramar, gärdsgård, staket, pergolor och liknande.
I folktraditionen: Få buskar är så förknippade med sommarens bästa tid som syren. Numera är den omistlig på skolavslutningar och får symbolisera både sommaridyllen och ungdomen, men den har sedan länge varit en av allmogens favoritblommor. Även de enklaste boningar hade en syren på gården. Tillsammans med åbrodd och balsamblad ingick syrenblommor i kyrkobuketten. Det sades ibland att de som fötts mellan kl 11 och 12 på natten kunde se spöken i blommande syrenbuskar vid samma tid på söndagar. En femdelad syrenblomma ansågs bringa tur, och en tredelad otur.
Härstamning: Torra delar av sydöstra Europa, främst Balkan, där den oftast växer på höglänta bergssluttningar.
Introduktion i Sverige: I mitten av 1500-talet vistades den Tysk-Romerske diplomaten Ogier Ghiselin vid Süleyman den stores hov. Där upptäckta han flera för dåtidens européer okända växter, bland andra syrenen. Det dröjde inte länge innan syrener blev vanliga i herrskapets praktträdgårdar, även i Sverige, och med tiden spred de sig nedåt i folklagren. 1728 fördes den första syrenplantan till Finland, närmare bestämt till Åbo från Stockholm. Under 1800-talet lanserades flera ädelformer av syren, vilka snabbt nådde Sverige.

Sorter:
Syren har främst förädlats för att få större och fyllda blommor och nya färger. Tyvärr har man inte alltid fått med syrenens andra bra egenskaper. Flera sorter som togs fram under andra halvan av 1900-talet har betydligt svagare doft än grundformen och är svagväxande och svårodlade. Vanlig bondsyren är det mest pålitliga och ekonomiska valet till en syrenhäck om man har den plats som krävs. Som solitär i trädgården gör sig någon av de mer storblommiga ädelsyrenerna bättre. Av dem är de sorter som togs fram på 1800-talet och och det tidiga 1900-talet fortfarande bland de bästa, med både stark doft och god tillväxt.

Lila bondsyren, Syringa vulgaris, är grundformen av syren, och dess formella namn är kort och gott syren. Den är förhållandevis snabbväxande, starkt rotskottsskjutande och rikt förgrenad. Det är en av de bästa syrenerna till häck, men kan med tiden bli fyra meter hög och fem meter bred. Blommorna är starkt doftande, ljuslila, små och sitter i lösare klasar än andra syrener. Bladen är mellangröna, och mörkare än på vita syrener. Härdig till zon 6.

 

Vit bondsyren, Syringa vulgaris f. alba, är en vitblommig form av vanlig syren. Namnet anger bara att blommorna är vita, och övriga egenskaper kan variera beroende på vilken moderplanta som använts. Bladen är alltid ljusare än hos den lila grundformen och doften är svagare och drar mer åt mysk, men i övrigt har de i stort sett samma egenskaper. De flesta vitblommande bondsyrener som förekommer i handeln verkar också ha större blommor och en mindre slutstorlek, men om du vill försäkra dig om vissa egenskaper är det bättre att välja en namnsort eller ta rotskott från en syren som du har sett själv. Härdig till zon 6.

 

‘Andenken an Ludwig Späth’ är en av de vanligare lila ädelsyrenerna, särskilt i trädgårdar från 40-60-talen, men det är fortfarande den bästa mörklila sorten. Blommar med starkt doftande, stora tunga blomklasar i mörklila till purpur. Busken blir lite mindre än den rena arten, ca 3 meter, och har mörkare blad. Zon 4.

 

‘Belle de Nancy’ lanserades 1891 av Victor Lemoines plantskola i Frankrike, och är fortfarande en av de vackraste syrenerna, med täta klasar av fyllda lila-lilarosa blommor med stark doft. Busken är lite mindre än den rena arten, ca 3 m hög. Zon 4.

'Belle de Nancy'

Ädelsyren ‘Belle de Nancy’

 

‘Charles Joly’ lanserades 1896 av Lemoines plantskola. Den är lite kraftigare i färgen och mer jämnfärgad än ‘Belle de Nancy’, men i övrigt snarlik. Zon 4.
'Charles Joly'

 

‘Katherine Havemeyer’ har doftande, fyllda, ljust blålila blommor i stora täta klasar. Busken blir 4 m hög. Zon 4.
'Katherine Havemeyer'

 

‘Krasavitsa Moskvy’ (Beauty of Moscow) är av många ansedd som den vackraste syrenen. Den lanserades 1943 av den ryske plantskolisten Leonoid Kolesniko, som en korsning av ‘Belle de Nancy’ och en rysk selektion. Den blommar med stora klasar av fyllda vita blommor med rosa knoppar och mycket god doft. Skjuter inga rotskott och blir med tiden ett upp till 4 m. högt träd. Zon 6.

‘Lois Amee Utley’ är en lite modernare sort introducerades 1986 som en korsning av ‘Rochester’ och ‘Mme. A. Buchner’. Den får dubbla blommor med vit insida och rosa utsida. Blir troligen mindre än 3 meter hög. ‘Montaigne’ är en snarlik sort som lär ha kraftigare doft. Okänd härdighet. 'Lois Amee Utley'

 

‘Madame Casimir Perier’ är ytterligare en syren från Lemoines produktion. Den lanserades 1894, men har på senare tid varit ovanlig i handeln. Det är synd, för med sin beskedliga höjd och bredd på dryga två meter motsvarar den mångas förväntningar på syreners storlek bättre än de flesta andra sorter, och den går att använda till häck och berså även i dagens lite mindre trädgårdar (även om den fortfarande är för stor för radhusträdgården). Den har dubbla vita blommor med gönaktiga knoppar och synliga gula ståndare, vilket gör att de fullt utslagna blomklasarna ser gräddvita ut. Zon 4.

‘Madame Florens Stepman’ får rent vita, stora enkla blommor i fylliga och jämna klasar. Busken blir drygt 3 m. hög och 2 m. bred. Zon 4.

 

‘Madame Lemoine’ är ännu en syren från Lemoines plantskola i Frankrike. Den får stora klasar av starkt doftande fyllda blommor. Den kan bli upp till 4 m. hög och blir med tiden ett litet träd. Zon 5.

 

‘Michel Buchner’ får rosalila knoppar som slår ut till doftande, dubbla, blålila blommor i mellanstora klasar. Busken blir drygt tre meter bred och lika bred. Zon 4.

 

‘Miss Ellen Willmott’ är mycket lik Madame Lemoine, men har möjligen ett buskigare växtsätt. Zon 4.

 

‘Mrs Edward Harding’ påminner lite om ‘Andenken an Ludwig Späth’, men har ljusare, halvfyllda blommor.

 

Pasteur får enkla, mellanlila blommor (oftast något kraftigare färg än på bilderna). Okänd härdighet.

Annonser

  1. Ping: Doftschersmin ‒ trädgårdens bästa och sämsta buske | Biofilia

  2. Ping: Spansk körvel ‒ naturens sötningsmedel | Biofilia

  3. Ping: Fläder ‒ för både den nya och gamla trädgården | Biofilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: