På våren funderar många på om doftschersminen, Philadelphus coronarius, verkligen är värd en plats i trädgården. Sen att slå ut, risig och för det mesta full av döda kvistar har den inte mycket som talar för sig ‒ förutom blomningen. För när de flesta prydnadsbuskar har sin bästa tid bakom sig slår schersminen ut i en ljuvligt doftande blomning, och vårens tveksamhet är glömd. Sina baksidor till trots har schersmin varit en av våra populäraste prydnadsbuskar sedan 1600-talet, och kommer nog att fortsätta att vara det – åtminstone när den blommar.

Doftschersmin, Philadelphus coronarius

Bildsök
Beskrivning: Vanlig trädgårdsbuske som större delen av året är lite tråkig och risig, men när den under sommaren blommar överdådigt och fyller trädgården med sin doft är allt förlåtet.
Höjd: 1,5-4 meter beroende på sort.
Bredd: 1,5-3,5 meter beroende på sort.
Tillväxt: Medel.
Livslängd: Minst 100 år.
Vår: Doftschersmin slår ut sent. Särskilt på äldre buskar händer det att många grenar aldrig slår ut, vilket gör att de kan se ganska eländiga ut.
Sommar: De bladknoppar som slår ut brukar växa snabbt, och fram på sommaren dölja de kala delarna. I juni-juli blommar schersminen överdådigt med vita blommor med gul mitt. Doften är stark och ljuvlig.
Höst: Den får inga höstfärger och fröställningarna ser mest skräpiga ut.
Vinter: Doftschersminer är, liksom andra schersminer, ofta risiga och fula utan blad.
Växtsätt: Busken skjuter långa nya skott från basen eller från de nedre delarna av äldre grenar, ungefär som hassel. De långa spöna växer till en början rakt upp, men böjs lätt av sin egen tyngd, så att busken får ett kraftigt överhängande grenverk och ibland blir helt rund.
Jord: Näringsrik, normalfuktig jord. Doftschersmin kan odlas i både tung lera och på platser med tunt jordtäcke.
Ljus: Full sol till lätt skugga.
Placering: Doftschersmin är fin ensam i gräsmattan eller tillsammans med låga perenner. Placera den gärna där du kan känna doften. Doftschersmin passar också bra i blandade buskage eller stora friväxande häckar.
Härdighet: Zon 6.
Rotsystem: Grunt och fibröst.
Salttålig: Nej
Ersättningsväxt: Paradisbuske, syren, buskros och naturligtvis andra schersminer, t.ex. kameliaschersmin eller smultronschersmin, om du vill ha en lite mindre buske.
Bra grannar: Pimpinellrosor eller andra låga rosor, trubbhagtorn, kantnepeta eller nävor, t.ex. flocknäva och blodnäva.
Dåliga grannar:
Ekologi: Schersminer drabbas ofta av bladlöss.
Skötsel: När busken börjar bli risig kan du årligen kapa några av de fulaste grenarna på 10 centimeters höjd. Det går också att forma doftschersmin genom att klippa in topparna. Båda typerna av beskärning görs efter blomningen. Det går bra att gallra ur så mycket som en tredjedel av grenarna, men man bör inte skära ner den helt, som man kan göra med många andra buskar.
Förökning: Doftshersmin är relativt lätt att föröka med rotskott eller halvförvedade sticklingar som tas efter blomningen. De går också att föröka med frö, som stratifierats.
Härstamning: Doftschersmin är vildväxande i sydöstra Europa och Mindre Asien.
I hushållet: Uppgifterna om scherminers giftighet är motstridiga, men troligen är de i värsta fall endast svagt giftiga. Med det sagt kan blommorna användas till saft. Spön från schersmin är raka, kvistfria, jämntjocka och hårda, vilket gör dem användbara som blomstöd. På sommaren kan årsskotten lätt göras till tunna rör, t.ex. sugrör. Läs mer om vad du kan göra med doftschersmin och andra bär i min bok Safthushållning.
I folktraditionen:
Introduktion i Sverige: Schersmin introducerades troligen till Europa 1562 av Ogier Ghislain de Busbecq, som var ambassadör i det Osmanska riket. Han var stationerad i Istanbul, där det odlades många växter som var okända i dåtidens Europa, däribland syren och schersmin. Efter att de först introducerats till Europa spreds de snabbt bland överklassen för att så småningom bli en av våra vanligaste prydnadsbuskar.

Sorter:

Doftshersminer som säljs utan sortnamn varierar inte särskilt mycket i utseende, men doften kan variera betydligt.

Doftschersmin, Philadelphus coronarius

Schersminblommor, Philadelphus coronarius

Schersminblommor, Philadelphus coronarius

Doftschersmin, Philadelphus coronarius

Doftschersmin, Philadelphus coronarius

Doftschersmin, Philadelphus coronarius

Doftshersmin, Philadelphus coronarius

Doftschersminhäck

‘Finn‘ har en stark och pålitlig doft, till skillnad från doftschersminer utan sortnamn, som ibland är doftlösa. I övrigt är den lik dessa, men mer utsatt för svampangrepp. Minst härdig till zon 4.

‘Aureus‘ är lik grundformen, men har gulgröna blad och blir endast 2,5 meter hög och lika bred. Zon 4.

Gulbladig doftschersmin, Philadelphus coronarius ‘Aureus’

Gulbladig doftschersmin, Philadelphus coronarius ‘Aurea’

‘Variegatus‘ är en ovanlig sort med vitbrokiga blad. Det finns uppgifter om att den är mottaglig för sjukdomar och har en benägenhet att få helgröna blad.

‘Nanus’ eller var. Pumilus är en dvägform eller ett samlingsnamn för olika dvärgformer. Den är långsamväxande, tät, kompakt och har ett rundat växtsätt. Den blir sällan över en meter hög, men kan bli betydligt bredare. Blad och blommor är något mindre än hos arten. Blomningen är oftast sparsam, men det kompenseras av det fina växtsättet. Använd som solitär, i framkant av grupper eller under fönster.

Dvärgschersmin, Philiadelphus coronarius var. pumilus, blomning

Dvärgschersmin, Philiadelphus coronarius var. pumilus, höstfärger