När landet steg upp ur havet efter istiden var havtornen först på plats, precis som de fortfarande är idag. De var de första bären här, men de sista vi fick upp ögonen för. Medan andra bärnamn har ändelser som syftar på själva bären (-bär eller -on), var det törnarna som utmärkte havtorn. Det är förståeligt. Vilda havtorn är torniga och man sticker sig lätt när försöker lirka loss de sköra bären från de grenar som de klänger sig hårt fast vid. Sura är de också. Innan sockrets tid var det få som gjorde sig det besväret, och det dröjde ända till de senaste årens hälsotrend innan de fick sitt verkliga genombrott. Nu har vi upptäckt att havtorn kompenserar för sitt otillgängliga yttre med ett inre som är sprängfyllt av vitaminer och nyttiga fetter. De är fortfarande svårplockade, men det kommer hela tiden bättre sorter och bättre skördemetoder. 

Havtorn, Hippophae rhamnoides

Synonymer: Finnbär.
Bildsök
Beskrivning: En stor och med tiden knotig buske eller litet träd med smala silverfärgade blad och brandgula bär på hösten. Den tål blåst och salt, är kvävefixerande och växer utmärkt i ren sand eller grus. Bären är mycket vitaminrika och goda, men svårplockade.
Höjd: 1,5-5 m. beroende på sort.
Bredd: 1,5-4 m. beroende på sort. Sprider sig kraftigt med rotskott.
Tillväxt: Medelsnabb.
Vår: Sent bladutsprång.
Sommar: Bladen är smala och vackert silvergrå, och ger busken dess främsta prydnadsvärde. Blommorna är vindpollinerade och oansenliga.
Höst: I augusti till september mognar de brandgula bären, som sitter i mängder tätt längs grenarna och gör sig fint mot det grå bladverket. Havtorn får inga höstfärger.
Vinter: Grenarna är bruna eller glansigt grå och knottriga av små knoppar. Hela busken har en karaktärsfull vintersiluett, och den pryder sin plats i trädgården även under den kalla årstiden.
Växtsätt: Styvt upprätt och rikt förgrenad buske med relativt grova grenar med tornar. Efter några år får den ett knotigt utseende. Den skjuter vanligen många rotskott och bildar ett buskage, men tar man bort rotskotten och låter en planta växa upp till ett litet träd påminner det om ett olivträd i miniatyr.
Rotsystem: Havtorn har en pålrot som sträcker sig omkring en meter ner i marken och mycket vidsträckta kryprötter, från vilka den skjuter rotskott. De är också kvävefixerande.
Jord: Trivs bäst i lätt, väldränerad och kalkrik mineraljord, gärna ren sand. Klarar mycket torra och magra jordar.
Ljus: Full sol.
Placering: Havtorn är en utpräglad pionjärväxt som har svårt att konkurrera med andra växter, speciellt om ljus. Bäst trivs den på havsstranden och andra magra, torra och saltstänkta platser, där inget annat kan växa. I trädgården är det bäst att odla den i gräsmattan, där rotskotten inte ställer till med problem. Den passar bra som ett friväxande buskage, men är också mycket vacker uppstammad till ett litet träd. Havtorn är tvåbyggare, vilket betyder att det behövs både en honplanta och en hanplanta för att få bär.
Härdighet: Upp till zon 5.
Salttålig: Ja, mycket.
Ersättningsväxt: Silverbuske, smalbladig silverbuske, bocktörne, vresros.
Bra grannar: Björnbär.
Dåliga grannar: Alla stora och kraftigväxande växter. Bäst trivs den ensam.
Ekologi: Fåglar söker gärna skydd i de täta och torniga buskarna, men de är inte särskilt förtjusta i bären.
Skötsel: Ta bort oönskade rotskott och håll omgivningen fri från skuggande växter. Klipp succesivt bort de nedersta grenarna om den ska stammas upp till ett litet träd. För enklare bärskörd kan årsskotten bindas ner på hösten, så att de bildar bågar. Nästa sommar kommer dessa att sätta bär, medan busken skjuter nya uppåtriktade skott längre in på grenen. När bären mognat klipper man av hela grenen och binder ner det nya årsskottet. De avklippta grenarna kan pressas för juice eller frysas så att man kan skaka av bären. Metoden kallas arching. Havtorn är dåliga på att skjuta nya skott från grov ved, och bör därför beskäras kontinuerligt om man vill begränsa storleken.
Plantering: Sätt plantorna lika djupt som de står i krukan. Håll marken fri runt plantorna de första två åren. Lämpligt planteringsavstånd varierar mellan sort och vilket resultat som eftersträvas, men 0,7-2 meter är lagom för buskage eller häck. Det behövs minst en hane per 8 honor för god fruktsättning. Havtorn är lätt att föröka med rotskott.
Härstamning: Euroasiens kuster och ökenområden. I Sverige växer den rikligt i kustbandet mellan Norrtälje och Gävle, men är vanlig runt hela Bottniska viken. Mer sparsamt förekommer den längs övriga kuster och vid större vatten i inlandet, främst i Uppland.
I hushållet: Bären är mycket svårplockade på de flesta sorter. Lättast är det att klippa av hela grenar med bär på, frysa in och skaka av dem, eller att pressa dem till juice. De är mycket vitaminrika, aromatiska och sura. Prova att använda dem istället för citron i bakverk och mat, t.ex. till fisk eller i saft, curd och marmelad. Torkade blad kan användas som te.
I folktraditionen: Har använts till mat kring Bottniska viken, men i resten av Sverige fick man inte upp ögonen för dem förrän Linné beskrev bruket, och populära har de blivit först på senare år.
Introduktion i Sverige: Havtorn var en av de första växterna som invandrade i Sverige efter istiden, och på många ställen är den fortfarande den första att kolonisera den nya mark som stiger upp ur havet.

Vildväxande havtorn, Hippophae rhamnoides, Uppland

Havtorn, Hippophae rhamnoides

Havtorn, Hippophae rhamnoides

Blommor på havtorn, Hippophae rhamnoides

Havtorn, hippophae rhamnoides

Havtorn, Hippophae rhamnoides, i gräsmark

Rotskott från havtorn, Hippophae rhamnoides

Beskuren havtorn, Hippophae rhamnoides

Sorter:
‘Romeo‘ och ‘Julia‘ blev i slutet av 1990-talet de första namnsorterna av havtorn att introduceras i Sverige. De togs fram vid Balsgård från ryska sorter. Både ‘Romeo‘ och ‘Julia‘ blir ca tre meter höga och har färre tornar än vild havtorn, vilket underlättar skörden. ‘Julia‘ ger en rikligt (ca 10 liter per buske) med apelsinfärgade bär som är större än de vilda, men smakar ungefär lika. ‘Romeo‘ är den motsvarande hanplantan. Härdig till zon 3. Numera går det att hitta bättre sorter, t.ex. ‘Svenne‘ och ‘Lotta‘.

Havtorn, Hippophae rhamnoides ‘Julia’

Havtorn, Hippophae rhamnoides ‘Julia’

‘Svenne‘ och ‘Lotta‘ lanserades 2011 som ersättare till ‘Romeo‘ och ‘Julia‘. De är utvalda frösådder från okontrollerad pollinering av en vildväxande Uppländsk havtorn på Balsgård. ‘Lotta‘ får medelstora bär, som är sötare än andra sorter och kan ätas råa. De har ca 2 mm långa skaft, vilket gör dem betydligt lättare att plocka för hand än andra sorter. ‘Svenne‘ är den motsvarande hanplantan, och är till skillnad från ‘Romeo‘ lika vital och härdig som honplantorna. ‘Svenne‘ har en fint silvriga blad. Både ‘Svenne‘ och ‘Lotta‘ blir ca 3 meter höga, har få men sylvassa tornar och är härdiga till zon 4.

‘Hikul‘ är närmast en dvärgform. Den är långsamväxande och hinner på 10 år bli ca 1,5 meter hög och lika bred. Växtsättet är tätt och runt, med få taggar och få rotskott. ‘Hikul‘ är en hanplanta och får inga bär. Härdig till zon 4. 

‘Matilda‘ är en matchande hona till ‘Hikul‘, som blir omkring 1,5 meter hög. Långsamväxande.

Utanför Sverige finns det ytterligare en uppsjö sorter. De Finska, Baltiska och Ryska sorterna har visat sig fungera bra i här, och påminner mycket om våra svenska havtorn.

‘Terhi‘ är en frisk och rikbärande finsk sort, som tyvärr har mycket tornar. ‘Tarmo‘ är den motsvarande hansorten.

‘Ljubitelskaya‘ är en rysk sort, som är mycket lättplockad tack vare att den är förhållandevis lågväxande (2-2,5 m), nästan taggfri och har bär som sitter på ca 6 mm långa skaft. Bären är gula, syrliga och mognar från mitten till slutet av augusti. Den är motståndskraftig mot svampsjukdomar, rikbärande och mycket härdig.

Det finns också flera tyska sorter, som i allmänhet blir stora och mycket rikbärande buskar, men de tycks inte trivas lika bra i Sverige. Möjligen är de värda att prova i de lägsta växtzonerna.