Häckhagtorn & kanadahagtorn ‒ odlad taggtråd

Häckhagtorn har länge varit ett samlingsnamn för flera olika arter av hagtorn, som har använts till häck, ofta i tron att de varit en och samma art. Det finns trots allt hundratals hagtornsarter, och många är mycket lika varandra. Här tar jag upp en av dem ‒ den som officiellt heter häckhagtorn och som anses vara den bästa sorten till just häckar. Ja, kanadahagtorn får också vara med, eftersom det tillhör samma art och är nästan helt lika. Arten introducerades av Åbo-botanikern Pehr Kalm, och har blivit mycket populär i Finland. Under 50- och 60-talen var det den mest sålda vedartade växten där.

hagtornshack

Crataegus flabellata, häckhagtorn

Synonymer: Kanadensisk hagtorn. (Amerikansk hagtorn, som förr användes som synonym till häckhagtorn, syftar på arten Crataegus intrikata.)
Bildsök
Beskrivning: Om den får växa fritt blir häckhagtorn och kanadahagtorn med tiden ett välformat litet träd med vacker blomning, goda bär och fin höstfärg. Det skulle vara ett utmärkt prydnadsträd om det inte vore för de långa, hårda och vassa tornarna. I min omgivning har häckhagtorn orsakat fler besök på akuten än någon annan växt. Det är väl därför den framförallt används som klippt häck, och använd så är den ett bättre inbrottsskydd än både taggtråd och murar. Tack vare de styva grenarna och långa tornarna kan häckhagtorn byggas upp till mycket höga häckar utan att de riskerar att falla isär.
Höjd: 4-5 meter.
Bredd: 3-4 meter.
Tillväxt: Ca 20-40 cm per år.
Livslängd: Upp till 400 år, men vanligen mindre.
Vår: Slår ut medeltidigt med ljusgröna blad.
Sommar: Blommar i slutet av maj med klasar av vita blommor.
Höst: De röda frukterna, som ser ut som 1,5-2 cm långa äpplen, sitter i klasar och mognar i september till oktober, ungefär samtidigt som bladen blir gula eller orangegula.
Vinter: Grenverket är ljusgrått, med mörkare, blanka årsskott. Välklippta häckar är mycket dekorativa även på vintern, och friväxande träd har en vacker vintersiluett. Bären kan sitta kvar in i december, om ingen äter upp dem innan dess.
Växtsätt: Styvt upprätt och utbrett. Som träd eller friväxande buske får det en rund och jämn krona.
Rotsystem: Häckhagtorn/kanadahagtorn har hårda och med tiden grova rötter, som går medeldjupt. Det verkar inte finnas några problem med vare sig rotinträngning i rör eller ytliga rötter i hårdgjorda ytor.
Jord: Häckhagtorn/kandahagtorn växer bra på de flesta jordar som inte är för torra eller näringsfattiga, men trivs bäst i lera och andra rika, fukthållande jordar.
Ljus: Sol till halvskugga.
Placering: Häckhagtorn är utmärkt till häckar som ska bli 1-4 meter höga och 0,5-2 meter breda. De bildar en stadig, tät och ogenomtränglig häck relativt snabbt. Häckhagtorn är också fina som fristående träd. Med tanke på de långa och vassa tornarna bör de inte planteras på dagis, skolgårdar och lekplatser.
Härdighet: Zon 7.
Salttålig: Nej.
Ersättningsväxt: Andra hagtorn, t.ex. trubbhagtorn eller rosenhagtorn, rönn eller slån. I låga och taggiga häckar kan den ersättas av trubbhagtorn, berberis, rosor (t.ex. pimpinellros eller vresros) eller eldtorn. I högre häckar kan den ersättas av häggmispel eller oxel.
Bra grannar:
Dåliga grannar: Enar, som är växelvärd till hagtornsrost.
Ekologi: Häckhagtorn och kanadahagtorn är mycket uppskattade av fåglar. Småfåglar gillar att söka skydd i täta hagtornsbuskar, och jag har sett hela flockar tränga ihop sig i en häck. Trastar äter gärna bären.
Skötsel: Häckar uppbyggnadsbeskärs som andra flerstammiga häckar (t.ex. måbär och liguster). Beskärs på vårvintern och efter blomningen (men då får man inga bär). Riset är svårhanterligt på grund av tornarna, och det är bäst att elda upp det eller köra det till tippen. Förvuxna häckar skärs ner till ca 2 dm och byggs om från början.
Plantering: Lika djupt som plantorna står i krukan. Planteringsavstånd 30-50 cm för häck (upp till 1 m för stora häckar).
Förökning: Med sommarsticklingar eller frösådd utomhus på hösten.
I hushållet: Bären sitter i små klasar och är ganska lättplockade, men man får passa sig för de vassa törnarna. Fullt mogna är de mjöliga, men saftiga och söta. Smaken är god och påminner om söta äpplen med inslag av aprikos. Det finns fem hårda kärnor i mitten, som innehåller amygdalin och inte bör ätas. De passar bra till mos, gelé, marmeladkonfekt och saft. Knappt mogna bär är pektinrika.
Nyutslagna blad och blomknoppar kan att ätas råa i sallad. Torkade blad kan användas till te.
Andra arter av hagtorn används medicinskt mot hjärtbesvär. Deras verkan är mild och fri från biverkningar, men de kan påverkan andra hjärtmediciner. I en del länder används hagtorn traditionellt till mat, utan att det rapporterats några negativa effekter, men det kan ändå vara befogat med en viss försiktighet. Just häckhagtorn och kanadahagtorn är inte undersökta.
Virket är hårt, segt, tätt och slöar verktygen. För att undvika sprickor måste klabbarna klyvas innan torkning, vilket kan vara ett tufft jobb. Det beter sig som päronträ, men är gult med gråbrun ådring och kärnved. Det lämpar sig väl för svarvning och verktygsskaft.
I folktraditionen: Häckhagtorn och kanadahagtorn är förhållandevis nya i Sverige, och har inte hunnits förknippats med några folktraditioner som är specifika för just dem, men de traditioner som finns kring hagtorn gör ingen skillnad på de olika inhemska arterna, så de gäller kanske även de importerade?
I Folklivet i Skytts härad skriver Nils Lovén att där funnits hagtornslundar, eller ”tornar”, där man brukade offra vid midsommar. Särskilt hagtornar som växte på ättebackar vördades. I vissa trakter kunde folktron berätta att troll och häxor bodde i eller vid hagtornsträd, och att man inte fällde dem ostraffat. Man fick heller inte ta in hagtornsblom, eftersom man då tog in döden i huset. Samma tro återfinns i andra länder, och kan kanske komma från att blomdoften innehåller trimetylamin, som också ger doft åt rutten fisk, infektioner och dålig andedräkt.
Härstamning: Nordamerika.
Introduktion i Sverige: Linnélärjungen Pehr Kalm förde hem häckhagtorn från sin nordamerikanska resa 1747-1751. Hem innebar Åbo för Pehr, och det var där han själv provodlade många av de frön han hade tagit hem, men han sände även frön till andra vetenskapsmän.

Sorter:

Det finns två varianter av arten: kanadahagtorn och häckhagtorn. För amatörodlaren saknar skillnaderna betydelse, men det är främst den senare varianten som odlas. Kanadahagtorn, Crataegus flabellata var. flabellata, har kala bladskaft och ca 10 ståndare, medan häckhagtorn, Crataegus flabellata var. grayana, har ludna bladskaft och ca 20 ståndare.

Crataegus flabellata var. grayana fk Uppsala kommer från en frösådd från en häck i Uppsala, som i början på 80-talet valdes ut för dess goda egenskaper. Den har ett styvt upprätt växtsätt, gulorange höstfärg och långa tornar, som liksom årsskotten är glänsande brunröda. Sorten är frisk och framförallt är plantorna homogena. Alla har samma egenskaper, vilket gör den mycket lämpad till häckar.

Annonser

  1. Ping: Rosenhagtorn ‒ för den mogna trädgården | Biofilia

  2. Ping: En | Biofilia

  3. Ping: En ‒ svårstartad men trygg | Biofilia

  4. Ping: Fläder ‒ för både den nya och gamla trädgården | Biofilia

  5. Ping: Rönn ‒ höstväxten #1 | Biofilia

  6. Ping: Hagtornsmos | Biofilia

  7. Ping: Trubbhagtorn ‒ inte så trubbig | Biofilia

  8. Ping: Hagtornsgelé | Biofilia

  9. Ping: Marmeladkonfekt på hagtorn och rosenkvitten | Biofilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: